Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

På läktaren. Efter 15 turbulenta månader blev Drotts tränare Diego Perez Marne friställd i förra veckan. Till en början säsongen ut. Men spanjoren vill tillbaka till planen och önskar då mer arbetsro efter att både ha blivit hotat till livet och själv anklagad för att ha hotat spelare till livet.

Diego Perez Marne: ”Jag har hotats till livet men aldrig hotat nå’n”

Han har blivit hotad till livet och själv anklagats för att ha hotat att döda spelare. Diego Perez Marnes tid som tränare i HK Drott har varit kantad av turbulens, sportsliga problem, men också som han upplever det, en svartmålning av sig själv som person.

– Jag kan köpa att man anser att jag gjorde fel byten, har fel taktik eller borde ha gjort si eller så i matchen. Men när det övergår till falska anklagelser mot mig som person – inte tränare, då har det gått över gränsen.

En dryg vecka har gått sedan Diego Perez Marne entledigades från jobbet som tränare i HK Drott. Till en början säsongen ut.

– Klubben behöver arbetsro och spelarna en lugn miljö för att reda ut detta så om vissa sponsorer inte ville gå in med pengar förrän de såg en förändring så får jag köpa det, säger den på onsdag 39-årige spanjoren som med två år på kontraktet kallar uppehållet för en ”paus”.

Sedan Diego ersatte Tommy Suoraniemi i november 2015, först ihop med Lars-Magnus Jönsson, och därpå ensam, hade Drott förlorat 34 av 42 seriematcher när Perez Marne klev av. Som ensam ansvarig var statistiken fyra segrar, en oavgjord och 21 förluster varav 14 i Allsvenskan (inräknat 0–10 mot Västerås Irsta som på planen var en niomålsseger).

Med de resultaten måste du ju ändå förstå varför ett tränarbyte till slut var oundvikligt?

– Jo, på ett sätt, om man ser det kortsiktigt och det är ju styrelsen som bestämmer. Men det här är ju en treårsplan där vi långsiktigt ska bygga upp något bra igen. Därför blev jag irriterad när man gick ut och sa att vi skulle studsa tillbaka direkt till Handbollsligan. Inte med det här laget där många aldrig har spelat på den här nivån förut!

– Här är det varje-dag-arbete som gäller där energin finns där hos spelarna och ledarteamet på varje träning. Men prestationsångesten plus unga spelare i nya roller har gjort att de inte har fått ut det under matcher där självklart turbulensen i föreningen, den dåliga ekonomin och det andra, det som inte handlar om handbollen utan mig som person, också påverkar oss alla.

– Jag har fått samtal från spelare som undrar hur jag orkar efter att de har läst saker om mig på twitter och i andra sociala medier. Men jag är aldrig inne där. Och skulle jag ha gjort det som jag anklagas för hade jag suttit i fängelse och inte här.

Som vadå?

– Jag har anklagats för att ha hotat spelare till livet. Det har jag aldrig gjort! Däremot har jag själv blivit hotad till livet.

Hotad till livet? Men har du inte anmält det då?

– Nej, vad skulle klubben vinna på det? Den behöver lugn – inte ännu mer turbulens och fler skriverier. Så jag vill inte lägga energi på det. Men jag hade önskat mig ett starkare stöd av styrelsen som tydligt skulle markera och ta avstånd från de negativa anklagelserna som drabbat mig och spelarna.

Hur tror du annars att du uppfattas som tränare?

– Det ska du fråga spelarna om. Men jag ser mig som en passionerad tränare som brinner för det jag gör. Fast svartmålar man mig med falska saker som inte har med handboll att göra så kan man säkert få en bild av mig som en elak och galen person. Men jag har varken hotat någon, slagit någon, dopat barn eller skrattat åt gråtande barn, som jag har hört.

Är du för hård och krävande?

– För mig en varje träning som en final, både på gott och ont. För det värsta man som spelare kan ha är en kravlös tränare. I år har jag bara blivit riktigt arg en gång, när jag hade svarta ögon, och det var när Axel Franzén på en träning inte trodde sig klara av några saker. Och då blir jag förbannad. Inte efter en förlust utan när spelarna begränsar sig själva.

– Men det betyder inte att jag slår spelarna. För jag är ingen Lucifers son utan tvärtom har jag aldrig någonsin hängt ut någon enskild spelare efter en match utan då tar jag skiten själv. För det ingår i jobbet som tränare.

Skiljer det sig mycket mellan svenskt och spanskt ledarskap?

– Absolut inte! Jag säger bara Jordi Ribera, Spaniens förbundskapten som är lugnet själv i sin coachning. Och så Uffe Schefvert, passionerad och eldig. Mer behöver jag inte säga.

Har du under resans gång haft funderingar på att hoppa av?

– Aldrig! Inte när jag och ledarteamet fick den responsen av spelarna när styrelsen frågade om vi fortsatt hade deras förtroende. Hade jag på träning sett att de hade gett upp – då hade jag nog gjort det. Men inte nu.

– Och inte när jag fick frivillig hjälp utifrån. Urban Johnson som ville hjälpa till med den mentala biten, men ändå inte hoppade på förrän han hade sett en träning först. Tyvärr hann han ju bara till steg 2 av 6 i det arbetet, för det, som att ta mikropauser, bestämma vem som tar kommandot när tåget går, det fixar man inte över en natt. Och Nicklas Martinsson som också ville hjälpa till.

– Det var också Urban som införde ordet elitattityd, en svensk idrottspsykolog, inte jag, och som tyckte att jag var för snäll i vissa moment. Och som såg att spelarna i besvikelse över 0–10-smällen mentalt kastades tillbaka till ruta 1 igen. Det var tungt.

Men i fjol ansåg ju vissa spelare att du skällde för mycket, det blev bara ett brus till slut. Har du ändrat ditt ledarskap sedan dess?

– Ja, jag har lärt mig. Men det handlar också om krav och att anpassa sig. Jag kan ju ställa helt andra krav på någon som tjänar 25 000 i månaden mot någon som tjänar 2 000.

Hur har du mått?

– Jag är ju inte mer än människa med fru och tre barn. Så självklart har jag mått dåligt trots att jag i grunden är en glad person. Men inte så mycket på grund av resultaten utan mer av försöken till svartmålningen. Jag menar, trots ekonomin förväntar man sig ändå arbetsro. Och jag lever med handbollen och laget så min fru brukar påminna mig om att jag har tre barn, inte 17... ler Diego.

Varför tror du att du rör upp känslorna på så många och anklagas för saker?

– Det är väldigt enkelt. När jag som sportchef i Halmstad handboll fick i uppdrag att göra om organisationen var det vissa som suttit där länge som nog kände sig trampade på tårna när vi skapade en policy att föräldrar inte längre fick träna sina barns lag över 15 år och att vi skulle följa en viss spelmodell baserat på Svenska handbollförbundet. Sedan har det eskalerat.

– Majoriteten vill förstås sina barns bästa men ett fåtal har suttit där för sin egen skull. Samtidigt tycker jag att resultaten visar att vi är på rätt väg för det är ingen slump att vi gått vidare till steg 5 i USM tre år i rad.

Men ett tag var du både chefstränare i Drott, sportchef i Halmstad handboll och jobbade dessutom i Handbollsandan. Var inte det för mycket?

– Nej, allt hade ju trots allt med handboll att göra. Och varför var det bara jag som plötsligt hade för många uppdrag när fler i föreningen har det?

– Det hette ju att jag tjänade 75 000 kronor i månaden, men i så fall har jag missat många tusenlappar... Så när jag avsade mig jobbet som sportchef erbjöd jag att jag ändå kunde göra det ideellt. Men då stoppade min fru mig efter att Halmstad handbolls ordförande Thomas Lennartsson hade skickat ett mail till medlemmarna med, som jag ansåg, flera felaktigheter.

Om du fick vrida klockan tillbaka. Vad ångrar du mest och vad skulle du ha gjort annorlunda?

– Jag är självklart inte felfri utan lär mig ständigt nya saker som tränare. Men framför allt skulle jag ha noll tolerans till det som har inträffat kring spelarna och mig med fulla personer som snackat skit i olika sammanhang, bland annat klubbens julmiddag, och jag ångrar också att jag inte har varit mer krävande mot Roger (Wohlin, ordföranden) och styrelsen att ta tag i detta.

– För självklart har turbulensen påverkat alla. Men jag förlorar hellre med de moraliska värdena kvar än vinner utan dem.

Du kallar också det här för en paus. Vill du verkligen tillbaka?

– Ja, jag vill tillbaka för att bygga vidare på den treårsplan som vi har påbörjat.

Och om Drott-ledningen inte vill det då?

– Då får vi ta en diskussion. Och jag har ju kvar mitt kommunala jobb i Handbollsandan som jag verkligen brinner för.