Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Det bittra slutet. Halmstad Hammers lagkapten Niklas Söderström och hans lagkompisar hade nära till tårarna när konkursförvaltaren Sigvard Cumtell förklarade att klubben inte längre fanns.

Hammers konkurs en svart historia

Vi närmar oss den 15 november, en av de mörkaste dagarna i den halländska idrottshistorien. Och en skamfläck för Halmstad och dess styrande.

För på söndag är det exakt tio år sedan som Halmstad Hammers som första idrottsförening i Halland tvingades till konkurs.

Av den egna kommunen!

– Jag har nästan förträngt det. Men då var en fruktansvärd chock, där man aldrig kunde drömma om att det skulle gå så långt, minns Niklas Söderström, då lagkapten och numera sportchef i ett omstartat Halmstad Hammers.

– Jag menar, det handlade ju om ”småpengar” i sammanhanget – inga mångmiljonbelopp som för många andra klubbar som trots det fick fortsätta, fortsätter han.

Men när Halmstad kommun vägrade att gå i borgen för ett lån på 1,5 miljoner kronor som dels skulle betala av alla skulder även till kommunen, dels vinna tid i väntan på pengar som skulle komma in – då var konkursen ett nattsvart faktum.

Två dagar senare kom också det väntade beslutet från konkursförvaltaren Sigvard Cumtell, det fanns ingen bärighet att köra vidare.

– Det går inte att stötta dem hur länge som helst.

Jag kan än i dag höra kommunrådet Ingegerd Sahlströms (S) cyniska kommentar som förklaring till varför man hellre lämnade en hel förening åt sitt öde.

Visst hade Hammers på sin närmast osannolika framgångsresa från hockeyns bakgård till fulla hallar begått många fel och misstag.

Men stötta och idrott – de orden borde hon aldrig ha tagit i sin mun i samma mening.

Med konkursen tackade kommunen samtidigt nej till möjligheten att få tillbaka sina pengar eftersom det, förutom en avbetalning på 400 000 kronor, var på väg in 200 000 för isreklamen och 200 000 för Janos Vanos. Många publikmatcher återstod, men det värsta av allt – man satte framtiden för 400 ungdomar i föreningen på spel.

Det var byråkrati före empati. Prestige före förståelse.

Ingen av de ansvariga satte heller sin fot i Halmstad arena. Eller Sannarpshallen som den då hette.

Det var ju lättare att låta bilan falla utan att behöva se de inblandade i ögonen.

Men jag var där och såg fårade ansikten och hålögda blickar hos styrelsen efter nattmanglingar och dåligt med sömn för att rädda föreningen.

Jag var där och såg spelare och ledare, stora starka karlar chockade med tårar i ögonen.

Jag var där och såg knattarna som med full iver och spelglädje sköt och jublade utan en aning om vad som komma skulle.

Vi kan inte särbehandla en förening för då har vi snart en hel kö som också vill ha hjälp, var kommunens budskap i det som alla då trodde skulle skapa prejudikat.

Hur det sedan gick när först Halmstads BK och sedan HK Drott några år senare fick problem med ekonomin vet vi ju alla...

Men att sänka hockeyn som ständigt varit idrottens svarta får i kommunen var lättare än att trampa på klassiska klubbar som HBK och Drott.

Hammers hade då genom Allsvenskans lägsta spelarbudget och andra besparingar ändå krympt sitt skuldberg på två miljoner kronor från början av säsongen till 1,1 miljoner.

Men skatteskulden på 936 937 kronor varav 761 935 kronor ledde till konkursen blev ihop med kommunens krav på 363 000 och obetalda löner och sociala avgifter (200 000) till slut för tunga att bära utan stöd.

Då hjälpte inte de 250 000 kronorna i kassan och fakturerade 350 000 långt ens ihop med pengarna som var på ingång.

– Alla som har haft en skuld till oss har ju avvaktat konkursen. Därför hade vi behövt kommunen bakom oss för då hade vi klarat av det här, suckade ordföranden Mats Thomasson som med all rätt kände sig sviken när beslutet var taget.

Men kommunen var långt ifrån ensam från att svika klubben.

Ett stort ansvar låg även på Hockeyallsvenskan AB vars utlovade halvmiljon kronor för tv- och reklampengar aldrig kom, samtidigt som det bakband Hammers (och övriga klubbar) att sälja sin egen reklam.

De som hade startat upp klubben drog när det inte var roligt längre, vissa lycksökare också efter att ha utnyttjat klubben i eget syfte. Medan vissa styrelsemedlemmar hoppade av när det började blåsa och lämnade de andra i sticket.

När den värsta publikhysterin hade lagt sig var det plötsligt heller inte lika roligt att se allsvensk hockey som att se Hammers krossa motståndarna i division 4 med tvåsiffrigt.

Och där någonstans fick en vacker hockeysaga ett väldigt tragiskt slut. Den som hade fötts på ett möte den 17 mars 1997 på Fina Laxen på Vallås och där marknadsansvarige Rolle Nilsson några månader senare på ett sponsormöte på frågan om målet hade svarat:

– Att fylla hela jävla hallen.

Många skrattade åt honom, men ett år senare gjorde 3 648 personer vågen i Sannarpshallen. Mot Värnamo. I division 3. Och plötsligt var Hammers laget som alla i hela Hockeysverige snackade om som 2001 nådde Allsvenskan.

Det finns naturligtvis ingen garanti att Hammers hade överlevt även med det där borgenslånet eftersom det hade behövts kapital för att få långsiktighet och arbetsro i verksamheten, där en ny förening, Halmstad HF, dock bildades bara dagarna senare och räddade ungdomsverksamheten.

Men chansen hade varit större när Hammers sportsligt också hade något stort på gång där många spelare senare skulle nå både Tre Kronor, NHL, KHL och SHL.

– Det är klart att man funderar på vad som hade hänt om vi behållit hockeyn på elitnivå. Då var vi före både Växjö Lakers och Rögle som nu båda spelar i SHL, säger Niklas.

Fast det får vi aldrig veta. En konkurs och en kommun som aldrig brydde sig satte stopp för det.