HP-dribblern till HBK:s Mikael Boman

Resan. Geografiskt har den gått nedåt, söderut i Halland från Kungsbacka BI, IFK Fjärås, Falkenbergs FF och Halmstads BK.

Men sportsligt har det gått uppåt; division 6, division 3, superettan och nu – allsvenskan.

Beviset – en sju kilo tung bronsstatyett: Mikael Boman är HP:s Dribbler under 2012.

– Jag blev väldigt glad och men också lite chockad när du ringde och berättade det, säger den ödmjuke 24-åringen med karriärens bästa säsong bakom sig.

Det är ett celebert och exklusivt sällskap som han nu hamnar i med mängder av nationella och internationella stjärnor med Fredrik Ljungberg i spetsen.

Och för Boman är det lite av en revansch.

– Ja, på Hallands fotbollsgala var jag nominerad två gånger till den bäste division 2- och 3-spelaren utan att få priset. Men det här smäller förstås mycket högre. Jag surfade på nätet och såg vilka som har fått det tidigare, ler han efter att då ha blivit slagen av Kristoffer Englén och Patrik Larsson, båda numera i Varbergs Bois.

Vi sitter i köket i huset som han tillsammans med brorsan Rickard hyr av Emil Jensen. Mikael, eller ”Bosse” som han kallas, har dukat fram kaffe och bullar och från köksfönstret kan man se ut över Örjans vall. Bara ett stängsel skiljer arenan där han senare i vår ska begå allsvensk debut.

– Det har alltid varit målet – allsvenskan, säger Mikael.

Allsvenskan? Siktar du inte ännu högre?

– Jo, men efter fem år i superettan får man ju ta det stegvis. Så när jag nu har nått det här målet kan jag sätta upp nästa.

Mikael har alltid gått sina egna vägar.

Så var det när han redan som 14-åring A-lagsdebuterade i Kungsbacka BI i division 6 sedan tackade nej till juniorlagen i storklubbarna i Göteborg som Örgryte och IFK Göteborg.

– Jag ville hellre spela A-lagsfotboll. Många tyckte att det var fel, men för mig var det rätt väg att gå eftersom jag heller inte ville byta skola. Därför har jag nu redan spelat A-lagsfotboll i tio år trots att jag bara är 24.

Så var det också när han som lagkapten för Hallandslaget blev uttagen till Elitpojklägret och tackade – nej!

Och det av en väldigt speciell anledning.

– Jag valde att konfirmera mig i stället för att gå på Elitpojklägret. Det var många som hade åsikter och synpunkter på det. Men under hela min uppväxt hade jag lagt ner så mycket tid på fotbollen och försakat så mycket annat att jag verkligen ville göra det. Och jag ångrar det heller inte – där på lägret i Horred träffade jag många nya kompisar utanför fotbollen. Speciellt med facit i handen när jag sedan kom med i laget igen i Canal Plus Cup.

– Jag menar, hur många i Hallands lag på Elitpojklägret spelar allsvensk fotboll i dag...?

Det var på Elof Lindälvsgymnasiets fotbollslinje som resan började. Med Hans Johnsson som tränare/lärare lade Boman tidigt grunden till karriären.

Gymnasievalet kom också att få betydelse av mer personlig karaktär.

– Linn, säger han och avser sin sambo. Vi gick i parallellklass och har varit tillsammans sedan dess. Så det är ett annat skäl till att jag inte ångrar valet av skola... ler han.

Efter inhopp och en del matcher från start i KBI blev IFK Fjärås och gamla trean (dagens division 2) nästa anhalt på Bomans fotbollsresa.

– Fjärås var det bästa laget i kommunen och eftersom jag ville fortsätta att spela A-lagsfotboll och brorsan redan lirade där så var det ingen tvekan.

Ett par matcher från start blev det första säsongen för den 16-årige Boman i bottenlaget IFK Fjärås som ramlade ur trean. Bättre gick det då säsong två med tio mål på 20 matcher och serieseger.

Men det var det tredje året, 2007, som det stora genombrottet kom. Skyttekung i trean och stor del i att Fjärås blev tvåa i serien och fick kvala uppåt.

– Vi mötte Sävedalen, men förlorade, inflikar Mikael.

Desto roligare då för Boman själv när superettanlaget Falkenbergs FF nu hörde av sig.

– Det var ett stort steg – framför allt var det skillnad på tempot. Men jag kom förvånansvärt snabbt in i det och både spelade mer och gjorde fler mål än jag hade trott, minns Boman sina tolv matcher från start och sju mål, varav tre på de två sista matcherna.

– Jag kommer ihåg att vi var väldigt nederlagstippade efter att ha tappat halva startelvan, men vi blev ändå sjua.

Reaktionen kom i stället året därpå. Efter att från början ha fått stort förtroende tappade han med skadeproblem sin plats i startelvan. Men FFF skrällde igen, sexa.

Då hade Mikael också återfått sitt gamla smeknamn från tiden i Kungsbacka, ”Bosse”.

– Ja, det var en kille, Samir, som började kalla mig det. Sedan försvann det tills jag kom till Falkenberg när Robin Ganemyr tog upp det igen. Han hade också spelat i Kungsbacka och kände Samir och på den vägen är det, skrattar – ”Bosse”.

2010 skärptes konkurrensen om den, oftast, enda forwardsplatsen när Daniel Alexandersson kom till FFF där förutom Boman även Stefan Rodevåg fanns.

– Spelet gick väl hyfsat, men målskyttet var motigt.

Ännu mer upp och ner gick det 2011.

– Ja, det var några toppar och en del dalar. Men för laget gick det bra så under mina år i Falkenberg blev vi 7–6–7–7, Inte illa sett till de smål resuserna, påpekar Boman.

Men nu hade Halmstads BK fått upp ögonen för den starke FFF-anfallaren, vilket Mikael själv också fick vetskap om.

– Det var Boman som ringde upp mig och förklarade att han gärna ville komma hit. Jag visste vad han kunde i sina bästa stunder, men den late Boman utanför planen kunde finnas lite på planen också. Dessutom tyckte jag att han behövde för många målchanser på sig för att göra mål, säger tränaren Jens Gustafsson.

Jens skickade ändå upp Anders Smith till FFF:s match mot Assyriska. Hem kunde ”Ante” rapportera – fyra mål! Och snart var kontraktet påskrivet.

– Man kan väl säga att som tur var gjorde jag bra matcher när Halmstad var här och tittade, inflikar Mikael.

Boman hade tidigare varit lagkompis med Jens Gustafsson och sett hans ledaregenskaper som lagkapten på planen.

– Därför blev jag inte alls förvånad när han tog över HBK:s U17-lag. Men att han sedan skulle bli A-lagstränare så snabbt – det trodde jag aldrig. Fast han har gjort det bra. Den lagsammanhållningen som finns här har jag aldrig tidigare upplevt någonstans.

– Samtidigt som det är högt i tak och han kan skämta utanför planen så är det han som bestämmer på planen, där är han min chef.

Första säsongen i HBK blev också succé. 13 mål, tre assist och tillsammans med radarkompisen Gudjon Baldvinsson seriens mest svårstoppade anfallspar.

Från att ha varit en mer utpräglad targetspelare till att bli den som hade flest avslut på mål i hela s uperettan – hur förklarar man det?

– Det mesta handlar om att känna förtroende från tränaren. Att veta att man inte blir petad bara för en dålig match. Då får man också självförtroende. Har man det vågar man ta avslut även om du kanske inte har det bästa läget. Man tänker helt enkelt inte så mycket. Jag kan ta friläget mot Sundsvall i sista matchen som exempel. Hade jag haft sämre självförtroende hade jag nog börjat fundera över om jag skulle försöka runda målvakten eller chippa bollen. Nu kom det naturligt – jag bara satte den vid bortre stolpen.

– Sedan passar det mig betydligt bättre att spela två man på topp. Speciellt med en spelare som Gudjon som löper så mycket och skapar ytor för mig också.

Förutom Jens Gustafsson vill Mikael även ge extra cred för säsongen som gått till två andra personer.

Dels HBK:s mentale coach Mikael Lörnstam.

– Mikael har betytt enormt mycket mentalt. Framför allt har han lärt mig att släppa en missad chans direkt och inte gräma sig utan direkt gå vidare. Så vi pratas säkert vid minst en gång i veckan.

Dels lagets sjukgymnast Simon Bakkioui.

– Jag kan direkt säga – jag spelade 46 matcher i fjol och det hade jag aldrig kunnat utan Simon. Det är första säsongen som jag har kunnat spela alla matcher och vad han inte kan om förebyggande av skador finns nog inte. Jag kommer ihåg när jag hade problem med en baksida lår mot Jönköping och knappt trodde att jag skulle kunna spela den. Men det kunde jag och framför allt – Varberg borta fem dagar senare, vilket jag aldrig hade kunnat drömma om.

– Därför har jag också kört mycket privat, där jag och Gudjon tränat rörlighet och smidighet och det känns som att jag har tagit ett steg fysiskt.

I hela sitt liv har fotbollen varit en stor del i Mikaels liv, stöttad av pappa Glenn och mamma Gunilla.

Men länge var det också bordtennis i Tölö BTK, där han var med i Hallandslaget.

– Jag var rätt så hyfsad. Men till slut tvingades jag välja och då var det inget att tveka på.

Det valet har ”Bosse” aldrig ångrat på sin egen fotbollsresa som ännu inte har nått slutmålet.

Men ett gästspel i pingisvärlden ska det ändå bli.

– Jag ska möta Jörgen Persson – han lovade mig det senast vi träffades.

TEXT

Jan-Owe Wikström

jow@hallandsposten.se