Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

”Ante G” får HP:s Dribbler 2008

Andreas Johansson är ett riktigt fotbollsfreak. Nu kröner han en strålande säsong i HBK med att få Hallandspostens Dribbler som den bäste spelaren i utgivningsområdet.

Vi stämmer träff med Andreas Johansson på Getinge IP, där karriären inleddes. Eller ”Ante G” som han fortfarande kallas för det mesta fast det inte behövs längre. (När han kom till HBK fanns där redan en Andreas Johansson och han fick heta ”Ante V(allås)” till skillnad från ”Ante G(etinge)”).
I alla officiella papper – till och med i HBK:s egen statistik – står HBK som moderklubb, men stämmer alltså inte.
– Det beror på att jag gick till HBK några månader innan jag fyllde femton år, då man licensieras som spelare, men jag började spela boll i Getinge IF strax innan jag fyllde sex, förklarar Andreas, som inte har kvar några kopplingar till Getinge längre – mer än ett par gamla kompisar som fortfarande lirar i klubben.
– De brukar reta mig för att jag aldrig spelat i Getinges A-lag...

Getingebesöket blir en nostalgitripp av stora mått och många minnen poppar upp.
– Där borta nötte jag ofta mot väggen, säger Andreas och pekar bort mot tennisbanorna. Och här var jag bollkalle många gånger, det gällde att vara tidig så man fick en plats bakom ena målet för på långsidan var det dötråkigt.
När vi går in i klubbhuset vimlar det av lagbilder på väggarna och ett prisskåp som inte går av för hackor fångar blicken. Andreas pekar entusiastiskt på en av montrarna.
– Alla de här pokalerna vann ”mitt” lag, och speciellt minns jag hur stort det var när vi tog hem Getingecupen som alltid var en av de roligaste turneringarna att spela. Vi hade ett riktigt bra gäng som följdes åt uppåt i åldrarna, men ingen mer än jag spelar i högre sammanhang nu.

Det är så det brukar gå, någon enstaka spelare i varje årgång ”blir något”, som man brukar säga. Att det var just Andreas som ”blev något” i GIF var ingen tillfällighet. Redan i unga år var han mycket målmedveten.
– Jag ville bli proffs, det är något jag alltid siktat på och tränat för. Jag drömde om att bli en van Basten.
Nu är han där, inte i van Basten-klass kanske, men dock professionell fotbollsspelare.
– Det är stort att kunna livnära sig på sin hobby, nackdelen att vara proffs i Sverige är att lönerna ligger betydligt lägre än i andra länder med ligor som inte är bättre än vår. Det går inte att sticka under stol med att det gäller att tjäna pengar under den korta karriär man har eftersom man inte har någon annan grund att stå på. Fotbollen har tagit all tid.
Av det förstår man att HBK alltså knappast är någon slutstation för Andreas, men han är väl medveten om att intresset är större för anfallsspelare som öser in mål än grovjobbare i de bakre linjerna.
– Jo, så är det ju. Jag kanske aldrig blir utlandsproffs, men skulle det bli så går ytterligare en dröm i uppfyllelse.
Vad hade du sysslat med om du inte blivit fotbollsspelare?
– Jag har faktiskt ingen aning. Jag tyckte det var kul med media när jag var yngre och gick tv-produktionslinjen på Sturegymnasiet. Antagligen hade jag jobbat med något där man möter många människor.

Getinge IF har faktiskt fostrat ytterligare några allsvenska spelare, HBK-målvakterna Hans Kristensson (33 matcher på 50-talet) och Carl-Johan Jönsson (32 på 80-talet), Henrik Rolfsson (17 matcher i HBK på 90-talet) samt Mats Johansson, som spelade 20 matcher under Halmias senaste allsvenska sejour 1979.
Men Andreas Johansson står förstås i särklass och så hänger också hans tröja från den allsvenska debuten mot Örgryte 2002 på hedersplats i klubbstugan. Lyckas han smuggla undan en landslagströja från USA-turnén nästa månad finns plats för den också...
153 allsvenska matcher och sex mål har det blivit så här långt.
– Det sista målet mot Kalmar för ett par månader sedan är förstås det i särklass snyggaste, men det första var viktigast. Jag lyckades nicka in en boll mot Norrköping på bortaplan i 89:e minuten när vi höll på att åka ur serien. Målet betydde 2–2 och sedan avgjorde Pascal Simpson på stopptid.

Att spela i mitten på mittfältet är något Andreas gjort under hela sin karriär, men det hindrar inte att han spelat i allsvenskan på alla positioner utom målvakt och i anfallet (målvakt var han däremot i handboll, i Drott och Hallandslaget som blev tvåa i Sverigecupen).
– Får jag själv välja spelar jag helst på mitten på mittfältet, det är där jag vill härja.
Men nu är det ju tränaren som bestämmer och han – i det här fallet Janne Andersson – använder Andreas lite varstans där det behövs för tillfället eftersom han kan spela överallt utan att göra bort sig. Den gångna säsongen avslutade han ju som högerback.
– För att inte ha spelat ytterback tidigare tycker jag det gick rätt bra även om man inte är van vid vissa en-mot-en-situationer. Men till skillnad från tidigare har ytterbackar viktiga roller numera och är ofta med och bygger upp spelet, det är kul.
Vad tror du spelare i andra allsvenska lag tänker på när de hör ditt namn?
– Har jag aldrig tänkt på, men jag skulle tro att de förknippar mig med en som aldrig ger sig och inte stiger undan.

Under (den pågående) semestern har Andreas passat på att titta på fotboll i London, men annars mest tagit det lugnt och varit som folk är mest vid den här tiden på året.
– Jag håller igång lite grann, löper då och då, spelar lite tennis och har ätit en hel del julmat. Som väl är syns det aldrig på mig och jag är dessutom väldigt lättränad.
Du tillhör alltid dem som springer mest på fotbollsplanen, skulle du klara ett maratonlopp?
– Fysiskt hade jag nog klarat det, mentalt vet jag inte. Det är alltid mycket lättare att springa när en boll är inblandad, men bra kondition har jag alltid haft, det är väl därför jag spelar där jag gör.
Har du någon förebild?
– Paul Scholes är en spelare jag alltid gillat och när jag kom till HBK såg jag upp till ”Tobbe” (Torbjörn Arvidsson) och sedan ”Turbo” (Magnus Svensson).
Hurdan är du som förlorare?
– Inte så bra, vissa förluster är värre än andra och visst grämer jag mig och blir tjurig då, men jag försöker att inte visa det för att det inte skall gå ut över andra. I år var det irriterande att vi bara blev åtta fast jag tycker vi spelade så bra på slutet.
Är det realistiskt att tro att HBK någonsin kan vinna SM-guld igen?
– Ja, det är jag rätt säker på, men det är svårare att säga när. HBK vann helt otippat 1997, vi var nära 2004, Kalmar vann i år och kan vi bara höja oss lite och bli jämnare kan det gå vägen.
När har du blivit gladast på en fotbollsplan?
– För mig är det en stor glädje bara att springa ut på planen inför en allsvensk match, för att inte tala om Uefa-cupen. Att bli uttagen till landslaget var också något jag gladdes mycket åt, liksom när jag var med i U21-slutspelet 2004.
Frågorna är slut, Getinge IF:s ordförande Ola Andersson dyker upp för att låsa klubbstugan och frågar lite försynt i förbifarten om det finns en möjlighet att Andreas skulle kunna tänka sig att vara prisutdelare i Getingecupen i februari?
– Är jag bara hemma ställer jag självklart upp, blir svaret.
Andreas Johansson glömmer inte sina rötter i första taget och det är ganska lågt odds på att det snart hänger en blågul tröja i klubbstugan också...