"Va? Är jag trea?
Stina Nilsson är världens bästa sprintåkare. I OS sista tävling, tremilen i klassisk stil, visade hon håller absolut toppklass också på längre distanser.
Efter ett smart upplagt lopp där hon sakta men säkert närmade sig toppen avgjorde hon kampen om bronset genom att spurta ner Norges Invgild Flugstad Østberg.
Första tremilen
24-åringen från Malung gick i mål som bronsmedaljör. Men hon trodde att hon spurtade om fjärdeplatsen.
Tur då att den var värd att spurta för.
- Det var väldigt tur att hon tyckte det. Men det tror jag att alla känner på ett OS, man vill ta den fajten man är i oavsett vilken placering man går för, säger Sveriges förbundskapten Rikard Grip.
Glädjechocken blev omedelbar för Nilsson när det gick upp för henne vad hon hade ställt till med i sin första tremil någonsin på ett mästerskap.
När Charlotte Kalla en minut senare åkte in som femma kastade sig en bronslycklig Nilsson i famnen på landslagskompisen.
- Jag var så glad. Hon gratulerade mig till ett jättefint lopp, säger Stina Nilsson.
- Att jag skulle komma härifrån med fyra medaljer, det är någonting som jag är väldigt stolt över.
Snöpligt för Stadlober
Guld i sprint, silver i sprintstafett och stafett och brons i tremilen blev det till slut för Stina Nilsson.
Att hon inte förstod sin placering berodde på en miss av Teresa Stadlober. Österrikiskan låg i silverläge med finländskan Krista Pärmäkoski efter ungefär 20 kilometer då hon av misstag körde in på fel slinga. När hon väl insåg att hon var i fel spår fick hon vända och medaljläget var puts väck.
- Jag hade inte förstått vad Stadlober hade gjort. Ledarna skrek "du slåss om medaljer". Men då tänkte jag att jag måste ikapp Krista för att ta den där medaljen. Jag fajtades hela vägen för att göra det, men insåg sedan att "nej, jag blir fyra". Och sedan såg jag på skärmen att det bara var två tjejer framför mig. Så jag bara "jahaja, det blev brons".
Sprintspecialisten Stina Nilsson har alltid sagt att hennes mål är att bli så bra som möjligt både i sprint och i distans. Men förutom fjolårets starka insats i Tour de Ski har hon haft svårt att utmana om pallplatserna, fram till nu.
- Nu får jag ju det bekräftat att jag är där vill jag vara.
TT: Är du överraskad?
- Både och. Jag vet att jag har en hög högstanivå, det kände jag på Tour de Ski förra året. Och jag är glad att jag är lyckas tajma in min Tour de Ski-form från i fjol nu under OS.
Besviken Kalla
Ebba Andersson, 13:e, och Anna Haag, 29:a, hade tunga dagar.
Det hade också Charlotte Kalla. En femteplats låter inte så pjåkigt i det som kan ha varit hennes sista OS-lopp, men hon hade hoppats på mycket mer.
- Det känns lite frustrerande, för det känns som att man inte kan få ut det man är god för. Jag kan inte åka när jag inte har fäste och då blir det som att jag inte kan få ut min kapacitet heller. De andra var starka, men det känns inte som att jag fick göra mig själv rättvisa, säger Charlotte Kalla.
Hon var en av få som försökte hänga med den för dagen överlägsna Marit Bjørgen – norskan vann till slut med nästan två minuters marginal – men tyckte inte att hon hade skidorna för att utmana.
Dessvärre blev det inte bättre av ett skidbyte en bit in i loppet.
- Nej, de var sämre. Jag borde inte ha bytt, säger Charlotte Kalla.
Stina Nilssons brons lyfte dock den annars stora besvikelsen till glädje.
- Fantastiskt att hon krigar sig till ett brons i dag. Det är stort, säger Kalla och byter de mörka ögonen mot ett stort leende.
Bronset är den sjätte medaljen på skidstadion i Alpensia och Sveriges 14:e och sista i OS totalt. Tack vare sju guld är det Sveriges bästa vinter-OS hittills.