Ensamvargen som älskar att leda sin flock

VM-truppen är uttagen, en utdragen tankeprocess som krävde många bensträckare, och på onsdag inleds det första av tre läger på hemmaplan. Om tre veckor lyfter landslaget mot VM-basen i Gelendzjik vid Svarta havet.

Det stora äventyret väntar.

- Det ska bli jäkla häftigt, säger han och lyser upp.

Janne Andersson har hunnit bli 55 år, han fyller 56 i höst och är morfar till två flickor, men man anar snarare pojken i honom när han säger det.

Grabben som slängde sig på cykeln och trampade till Örjans vall för att se det tidiga 1970-talets landslagsstjärnor träna. Där och då föddes en genuin kärlek och respekt för landslaget. Han har följt det i alla år sedan dess, med ena ögat som analytisk tränare, med andra ögat som känslosam supporter.

Och det här är intressant:

Trots att han snart haft jobbet i två år, baxat Sverige till dess första VM på tolv år och förmodligen är den populäraste på posten sedan Tommy Svenssons dagar, har det inte riktigt sjunkit in att det faktisk är han, Jan Olof Andersson från Söndrum i Halmstad, som är förbundskapten för det svenska herrlandslaget.

"Märklig känsla"

- Det är fortfarande så att när jag ser på det utifrån är det en väldigt märklig känsla att jag är förbundskapten. Det är lite svårt att ta in trots att det är två år sedan vi hade presskonferensen.

TT: Det kanske är bra?

- Ja, jag vet inte (skratt). Respekten för uppdraget och utnämningen är så stor. När jag sitter här och pratar med dig eller med spelarna är jag inne i det och har mitt förhållningssätt, men lyfter jag blicken och tittar på det utifrån kan jag tänka att det här är ju inte klokt, hur gick det till egentligen?

En dag i slutet av maj 2016 flyttstädade han på sitt lilla kontor på Östgötaporten. Några dagar senare skulle han ta farväl av IFK Norrköping, hemma mot Elfsborg. Fotografen ville ha några utomhusbilder. Ett planlöst samtal i duggregnet ledde till VM-kvallottningen.

- Holland och Frankrike i samma grupp. Vi hade otur med lottningen. Det ska väl egentligen inte gå, men vi får se.

Det gick och vi fick se ett landslag som lurade de dystra framtidsprofetior som tecknades efter EM-slutspelet.

TT: När du tog jobbet sade du att du inte riktigt hade koll på vad det innebar. Hur blev det?

- Jag trivs enormt bra och känner mig väldigt trygg i rollen. Det hittade jag ganska snabbt. Det var egentligen sommaren innan första matchen, när jag gick in i något nytt med nya människor och så kom den första samlingen (VM-kvalet mot Nederländerna) och det var väldigt jobbigt. Men redan efter den samlingen visste jag ungefär hur jag ville ha det.

- Det går inte att göra allt och det har jag insett efter hand. En insikt som kom till mig snabbt var att det inte går att vara alla till lags eller gå och vara gillad av alla. Det fungerar inte att tänka så. Det finns så många olika uppfattningar om laguttagningar att du slår knut på dig själv om du funderar på det.

Störs inte av uppmärksamheten

Få jobb ger lika mycket uppmärksamhet. Sett till vad som skrivs och sägs är det snudd på statsministernivå.

- Det är nog så. Det har jag förstått, säger han.

TT: Några älskar och söker uppmärksamheten, andra skyr den och till och med far illa av den. Hur ser du på den?

- Jag är nog ganska neutral. Jag var lokalkändis i Halmstad och sedan i Norrköping. Jag var van vid att folk kände igen mig. Nu är det nationellt och även internationellt. Det är klart att jag inte springer ut och ställer mig på ölpubar, men det gjorde jag inte innan heller.

- Jag har inte ändrat mitt leverne. När jag är hemma är jag hemma. Precis som i Halmstad och Norrköping bor vi jättebra (Lidingö). Jag kan gå ut med hunden utan att träffa en massa människor.

- Jag umgås med samma kompisar från Halmstad som för 30 år sedan. Mitt liv i övrigt är väldigt likt det tidigare. Uppmärksamheten är en del av det hela och man behöver varken förstora eller förminska det. Jag upplever att de människor som kommer fram är ganska goda människor. De som vill ont kan sitta hemma framför datorn och skriva, höll jag på att säga. Jag tror aldrig under alla dessa år att någon varit otrevlig mot mig. I Norrköping hände det en gång, men då handlade det om arenan och den hade ju inte jag med att göra.

Behov av ensamhet

Janne Andersson tycker om att jobba. Det har han alltid gjort. Alla man pratar med vittnar om hans noggrannhet, hans nära nog avsky mot lathet och lättja. Den som inte delar hans kravbild har han inget till övers för.

Hans värme och humor är omtalad. Men det finns också en introvert sida. Eller snarare ett starkt behov av avskildhet.

- Jag behöver egentid när saker och ting får flyga runt i mitt huvud. Så har jag alltid varit. Jag kan sitta hemma och kolla på tv och stirra rätt in i väggen utan att vara närvarande. Har jag fått tid att fundera kan jag vara väldigt effektiv i mitt beslutsfattande, men har jag inte hunnit med att processa saker och ting tillräckligt mycket då tycker jag det är jobbigt.

TT: När tänker du klarast?

- Det kan triggas igång när som helst. På natten har jag ett block bredvid sängen som jag skriver i om jag vaknar, annars kan jag inte somna om. Egentligen är det mest när jag promenerar. Går jag hit (till förbundskansliet) gör jag det sex på morgonen. Då är det dött ute. Tystnaden. Då går jag och funderar. Oftast leder inte tankarna till några beslut, men det är en process. Man värderar saker och när det väl är dags för beslut är det processat.

Delade ut tidningar

TT: Du uppskattar de här ensamma stunderna då och då.

- Ja, de är viktiga. Jag är egentligen en ensamvarg.

TT: Men en rätt social ensamvarg?

- Ja, jag är väldigt kommunikativ, men jag uppskattar egentid enormt. När jag var ung delade jag ut tidningar på nätterna, redan när jag var 13 år. Hallandsposten, Arbetet och Sydsvenskan. Stockholmstidningarna kom lite senare så man fick köra två rundor.

TT: Hur länge höll du på med det?

- Tills jag var 18. Jag höll på alla skollov, varje söndagsmorgon under högstadiet och gymnasiet. Jag gick upp halv tre och cyklade runt i Halmstad och delade ut tidningar.

TT: Bra träning och bra pengar?

- Bra träning och bra pengar och karaktärsdanande och också det här med egentid, som jag inte tänkte så mycket på då. Det är mer i efterhand jag reflekterat över hur mycket jag uppskattade det. Att vara helt själv några timmar på morgonkvisten.

- Jag tyckte om att spela fotboll och så, men som barn jag tyckte jag också mycket om att vara ensam. Det var nog medvetet även om jag inte tänkte på det då. Vi var fem syskon och hemma var det alltid cirkus.