Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Sluttravat. Lennart ”Kusken” Forsgren har hängt hjälmen på hyllan och ”pensionerar” sig efter drygt 2 600 segrar som travkusk. Redan på 60-talet körde han sitt första lopp och i början av 70-talet kom Gävlesonen till Halmstad, där han till en början kombinerade travet med en framgångsrik, men också omtalad karriär som hockeyspelare i Halmstads HK.

En framgångsrik karriär vid mållinjen

En lång och intensiv karriär är i mål och Lennart Forsgren, nyligen fyllda 61 år lägger med gott samvete körhandskarna på hyllan

I fem decennium har han med stort hjärta och engagemang höjt temperaturen på banorna och framgent blir loppen något fattigare.

– Jag känner inget vemod utan jag har länge haft möjlighet och försörja mig på min hobby och är tacksam över detta, intygar han.

”Kusken” som han populärt kallats sedan tiden som hockeyspelare på 70-talet i Halmstads HK släpper ändå inte helt greppet om travsporten.

– Jag jobbar vidare med tv och har också uppdrag för svensk travsport i projektet unga talanger, berättar han.

Och som morfar till en ettårige krabaten Alex känner han som ung på nytt.

– Man tänker att det inte är något speciellt men oj vad skojigt det är, och lite larvig blir man, ler han.

Men åren i sulkyn har slitit en del på kroppen och det är en av orsakerna att han nu går över till travets pensionärer.

– Det är mest rygg och leder som fått stryk och några ben har jag brutit under åren.

Som ishockeyspelare var det en fördel med den fysiska träningen.

– Jag fick ju även en del kyssar inom hockeyn, men hela tiden försökt hålla mig vältränad.

Kombinationen med trav och ishockey gjorde Lennart mer eller mindre känd och den epoken minns han som ett hektiskt liv.

– Jag kunde spela ishockey och köra lopp samma dag och det skulle bara lösas och ibland fick det bli privatplan för att hinna fram i tid, skrattar han.

Framgångarna började tidigt i travloppen och på hockeyrinken var det inte bara segrarna som fick intresset att blomma.

– Reportrar och fotografer kom ju bara för att bevaka om vi eventuellt skulle slåss. Sedan gick det ju ganska bra inom travet och lite kändis blev man allt, men jag kunde röra mig fritt på gatorna, ler han.

Gävlesonen kom till Halmstad i början på 70-talet. Han fick jobb hos dåvarande proffstränaren Gunnar Wallberg, även han från ”brynäsland”. Karriären tog omgående fart och ”Kusken” vilade inte på lagrarna utan blev pionjär inom många områden.

En del händelser är säkerligen bortglömda idag men han bröt flera barriärer.

– Jag var nog först i landet med att bli kuskchampion som lärling, och senare när jag slutade som tränare blev jag den första ”catchdrivern” tillsammans med Solvallas Karl-Gösta Fylking.

”Kusken” var och har aldrig varit rädd för att gå sina egna vägar. I loppen har han om det varit trångt skaffat sig utrymme och travets måldomare har inte blivit sysslolösa.

– Jag toppade flera gånger listan över de mest bötfällda kuskarna.

Men Lennart gnäller inte över gamla avstängningar och böter.

– Klart man blivit felaktigt dömd, men jag har klarat mig undan också, ler han.

Den tuffa och aggressiva körstilen kostade på, inte minst för att inkomsterna minskade.

– Det blir förstås dyrt med böter och avstängningar och jag lugnade ner mig på slutet.

Lennart känner en stolthet över prestationerna och berättar gärna om höjdpunkterna och många kapitel kan skrivas om de prestigefyllda titlarna.

– Klart roligast var segern med Top Royal i Sprintermästaren 1993 och att vinna på hemmaplani en tuff strid och ett härligt upplopp känns bra. I försöket körde jag Paparazzy och bytte sedan häst till finalen. Stig H Johansson gav råd om skoningen och i finalen kom han sedan ivägen för mig, men det löste sig, och ännu idag minns jag nästan varje meter av loppet.

I den egna rankingen över topparna i karriären följer sedan segrarna på Solvalla med Progress Value i Europaderbyt och Not So Bad i kriteriet.

– Störst penningmässigt var Europaderbyt med 1,8 miljoner kronor och det är en nivå som ännu idag håller måttet, menar Lennart.

Det som också sticker ut i meritlistan är Lennarts många fullträffar på utländsk mark.

– Jag har kört mycket speciellt i Tyskland och Italien och har vunnit nästan överallt, säger Lennart.

I Frankrike fick ”Kusken” dock aldrig känna segersötman. Men fjärdeplatsen i Prix d´Amerique 1992 bakom Beseiged var ändå en fjäder i hatten.

– Hästen var inte alls betrodd men jag fick en bra start fram till ledningen och senare andra par utvändigt och prestationen var över förväntan, säger Lennart.

Uppmärksamheten från svenskt håll runt Prix d´Amerique var måttligt vid den tidpunkten. Obemärkt förbi gick även Lennarts debut i sulkyn men inte för huvudpersonen själv.

– Nej, utan det var något riktigt stort. Jag blev trea med Lady Go och de tre första ekipagen fick vända upp i segerdefilering som det var på den tiden, och jag kände mig trots allt som en vinnare.

Och den röda tråden i Lennarts liv blev hästen och han ger en mycket stor kärlek till de fyrbenta vännerna.

– Hästen är ett fascinerande djur och mäktigt och se dem komma dundrande på ett upplopp, säger Lennart.