Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Bäst i Drott – genom tiderna. Visst blev det 70-talskungen Bengt ”Böna” Hansson som vann omröstningen om ”Tidernas drottare” och han hyllades vederbörligen före avkast till Matchen Drott–Ystads IF i Halmstad arena.

”Böna” blev ”Tidernas drottare”

Drotts gamla handbollshjältar glöms inte i första taget! Omröstningen vem som skulle utses till ”Tidernas drottare”, och först ut i Halmstads Wall of Fame, blev en succé, och när alla 532 giltiga röstsedlar summerats fanns en klar vinnare: Bengt Hansson, mest känd som ”Böna”.

Inte helt oväntat förstås, även om hans efterträdare som spelmotor, Magnus Andersson – vid två tillfällen till och med utsedd till världens bäste spelare – också fick massor av röster. Man kunde rösta på max tre spelare på Hallandspostens webbsajt och alla femton kandidaterna fick röster, 13 som minst (se faktarutan).

Men ”Böna” vann med 389 röster, 48 fler än Magnus Andersson och trea var Ola Lindgren med 205.

– Jätteroligt, jag känner mig mycket stolt och hedrad, säger den numera 62-årige handbollslegendaren när han får beskedet.

– Det går ju egentligen inte att jämföra olika generationers spelare, för det är olika förutsättningar hela tiden, men det här var en kul grej och det är ju trevligt att folk fortfarande kommer ihåg en, fast det är 25 år sedan jag slutade.

Men den som hade nöjet att se ”Böna” lira glömmer inte honom i första taget. Vänsterhänt, med briljant teknik och ett extremt spelsinne var han i 17 säsonger (med ett ettårigt mellanspel i Olympia) Drotts ledstjärna och förgrundsgestalt, dessutom en förebild för alla lagkamrater med sin avundsvärda egenskap att alltid ge precis allt. Inkluderat träningar. ”Böna” var komplett – det enda han möjligen saknade var höjd över havet...

Själv kommer han inte ihåg enskilda matcher och årtal särskilt väl, men en match har etsat sig fast:

– Den allsvenska debuten mot IFK Malmö i Baltiska Hallen. Jag fyllde 19 år den dagen och gjorde fyra mål på landslagsmålvakten Uffe Johnsson. Det var stort och i tidningarna kallades jag, Einar (Jakobsson) och Hasse (Johansson) för poptrion eftersom vi var långhåriga.

Förbundskaptenen Curt Wadmark satt på läktaren och tog reda på vem nummer 8 i Drott var, men landslagsspel blev det inte förrän några år senare.

– Jag var nära att komma med till OS 1972, men de valde Olle Olsson i stället. Motiveringen var att det skulle bli för många vänsterhänta i laget om jag också blev uttagen, ”men ni har ju 14 högerhänta” kontrade jag!

Nåja, det blev 97 landskamper ändå till slut, men det var långt innan Sverige blev en världsnation, och sanningen att säga hade lille ”Böna” ganska jobbigt mot bestarna i de dominerande östländerna.

– Ett tag mötte man bara ladugårdsdörrar kändes det som, jag lyckades bäst mot Danmark som spelade som vi, minns ”Böna”.

Fyra SM-guld var han med att spela hem till Drott och det första 1975 minns han bäst.

– Dels för att vi låg sist efter halva serien, dels för att vi slog Kristianstad i finalen, handbollens högborg och med Einar i laget.

Men 1987 var det finito och det var inget svårt beslut.

– Jag var 37 år, hade taskiga knän och när jag kände att jag kom för sent in i luckorna var det dags. Jag hade haft härliga år, jag gillar ju idrott, och att få spela på högsta nivån och lyckas var fantastiskt.

Att bli professionell fanns knappt på kartan under ”Bönas” era, men ett anbud hade han faktiskt:

– Jag var på gång till Bern i Schweiz någon gång runt 1980. Det var egentligen inget proffslag, utan jag skulle jobba halvtid på Volvo där nere också, men de backade ur när spelarna protesterade mot att jag skulle få betalt. Det hade ingen annan i laget.

Grämer det dig?

– Inte alls, jag hade en bra tid här hemma också. Däremot skulle jag velat testa hur långt jag kunde gått i fotboll. Det kan jag ångra lite.

”Böna” var stjärna i Leikin också, men valde handbollen när han kom med i landslaget och nobbade anbud från både Halmia och HBK (inför guldåret 1976).

Efter karriären blev han lagledare i Drott några säsonger och styrelseledamot, men numera är det läktaren som gäller.

– Det är lugnast så. Men i fjol måste jag erkänna att jag tröttnade när Drott förlorade nästan varje gång. I år är det mycket trevligare att titta och Drott har ett kanonlag på gång, bara de får behålla spelarna.

– Det är imponerande att se dem, de viker aldrig ner sig och har vänt många matcher. Då känner man sig stark.

”Böna” vet. Han vek sannerligen aldrig ner sig, hur illa det än såg ut.

Hur hade han klarat sig i dagens handboll kan man undra?

– Jag tror faktiskt dagens utgrupperade försvar hade passat mig ganska bra, och jag är inte överdrivet imponerad av tempot nuförtiden. Jag har ju egentligen aldrig sett mig själv spela, men vi hade ganska bra bolltempo på vår tid eftersom det var vår enda chans att få skottlägen, små som vi var. Och i passningsspelet tycker jag faktiskt vi var bättre än dagens lag!

Träningsmängden och metoderna var förstås annorlunda då mot nu, men i en detalj tror ”Böna” att 70-talets Drott var väl så bra.

– Konditionen, vi bodde mer eller mindre på Galgberget och sprang för jämnan. Annars tränade vi bara tre gånger i veckan och spelade matcher på söndagarna, men jag körde mycket på egen hand också, slutar ”Böna”, först ut i Halmstads Wall of Fame.

Han är också ensam om en annan utmärkelse, ”Årtiondets spelare” (1976–86). Bakgrunden var att ”Böna” blivit förbisedd som ”Årets spelare” en lång följd av år och ibland handlade det om rena justitiemorden.

– Förbundet kände sig väl tvunget att göra något till slut, men det var i alla fall en uppskattning på att man hade gjort något bra.

”Tidernas drottare” är detsamma – och då är det publiken som sagt sitt.