Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/5

    2016 – året när Arvidsson bytte till en ny racket

    Hur lång tid tar det att gå från en sport till världseliten i en annan? Svar: Elva månader. I alla fall om du heter Sofia Arvidsson och är en idrottens tusenkonstnär utöver det vanliga.

    2016 var bara tre dagar gammalt när beskedet kom att Sofia Arvidsson hade bestämt sig för att avsluta tenniskarriären.

    – Motivationen finns där inte längre, sade hon i en HP-intervju och berättade att beslutet att lägga av hade vuxit fram under ett motigt 2015:

    – När jag satt på flyget till Paris och Franska öppna i fjol kände jag att det inte längre spelade någon roll. Och att inte brinna för att spela en Grand Slam-turnering – då är det något som inte stämmer.

    Hon förklarade också att det var ”lite skrämmande” att plötsligt, efter 16 år som tennisspelare på heltid – det vill säga halva hennes 32-åriga liv – inte veta vad hon skulle göra.

    Nu, snart ett år senare, vet vi att åtminstone en del av svaret blev padel, popsporten som kan beskrivas som en blandning av tennis och squash.

    Sofia Arvidsson har hela tiden hävdat att hon spelar padel mest för att det är roligt. Men framgångarna lät inte vänta på sig. I oktober tog hon SM-silver i par med Lotta Mårtensson, Bulltofta, och i november var hon med och förde Sverige till fjärde plats i lag-VM i Portugal.

    Naturligtvis har hon en fördel av sin bakgrund i tennisen. Men att bemästra en ny sport så snabbt är ytterligare ett bevis på vilken multitalang hon är.

    Under barndomsåren hemma på Kärleken höll hon även på med simning, fotboll och bordtennis. Faktum är att våren 1998 vann den 14-åriga Sofia ungdoms-SM-guld i både tennis och pingis – under två på varandra följande aprilhelger.

    Men att det lutade mest åt den lite större tennisracketen hade hon antytt redan i februari samma år. I artikelserien ”HP-talangen” fick hon frågan vad hon gör om tio år och svarade:

    – Vet inte… skriv tennisproffs!

    Så blev det.

    Sofia Arvidssons stora genombrott kom 2006, då hon vann sin första titel på WTA-touren i Memphis och satte personbästa med en 29:e-plats på världsrankningen.

    Därefter följde några tyngre år då både form och självförtroende vacklade. Men sedan hon förbättrat fysisken och snabbheten började kurvan peka uppåt igen.

    2010 spelade hon final på nytt i Memphis, men förlorade mot ryska storstjärnan Maria Sjarapova.

    2011 tog hon sin största skalp när hon slog världsfemman Petra Kvitova i Peking.

    2012 knep hon sin andra WTA-titel i favoritturneringen i Memphis och gjorde sitt andra OS. I maj samma år såg hon med en 62:a-plats på WTA-rankningen till att Sveriges högst rankade tennisspelare för första gången i historien var en kvinna.

    Svensk damtennis var länge svältfödd på framgångar. När Arvidsson vann finalen i Memphis 2006 var det blott den fjärde svenska toursegern på 15 år, och även om hon aldrig blev den där riktiga fixstjärnan globalt sett så ska hennes insats som landslagsankare och förebild för ett koppel yngre talanger med Johanna Larsson i spetsen inte underskattas.

    Även utanför banan har det varit fascinerande att följa hennes utveckling.

    Den lite blyga och tillbakadragna tonåringen i de första intervjuerna förvandlades till en utåtriktad och verbal världskvinna, som är en naturbegåvning i vilket offentligt sammanhang som helst.

    Men hon har hela tiden haft skorna tryggt och fast förankrade hemma i Halmstad. Och hon har alltid, så väl i med- som motgång, tagit sig tid för en pratstund med lokaltidningen.

    Frågan är bara vilken sport hon tänker ge sig på härnäst?