Smittan
Ellie försöker urskilja detaljer i det blåsvarta ridålandskapet på andra sidan rutan. På de kala stubbåkrarna ser hon några svarta silhuetter av fåglar. Men snart är svärtan utanför så kompakt att det enda som tränger igenom mörkret är vägens blänkande asfalt och de jämt löpande vita strecken framför bilens strålkastare. Hannes håller sin ena hand på ratten och med den andra knappar han otåligt efter en radiofrekvens som bryter igenom bruset. Morris har äntligen somnat i sin bur i baksätet, intryckt mellan Ica-påsar fullpackade med konserver, sovsäckar och väskor.
”Jag orkar inte höra mer, vi kan väl ha radion avstängd, säger Ellie.”
Hannes fäster en spänd blick på vägen, som om han väntar på att något oväntat plötsligt skulle bryta sig fram ur mörkret. Vindrutetorkarna gnisslar och arbetar förgäves med att fösa undan det täta duggregn som aldrig verkar upphöra.
”WHO har ju just uppgraderat pandemin från fas 4 till fas 5”, säger Hannes.
”Det visar på att de har jävligt bra koll på spridningen och tar situationen
på allvar. Det är dem man ska lyssna på, inte på all så kallad alternativ fakta som svämmar över på sociala medier. De som tror på vad som skrivs där, det är ju sam- ma människor som för några månader sedan vägrade att ge sina barn vaccin, för att de var rädda att för att det skulle ge dem allergier eller någon sån skit. Men det är ju snarare misstron på vetenskap och verklig fakta som är det verkliga hotet.”
Ellie har hört det förr, hon vet hur Hannes utläggning kommer att fortsätta.
”Men vi bor faktiskt i en demokrati och du kan lita på att Smittskyddsinstitutet övervakar det epidemiologiska läget. Om nu smittan bryter ut här också, så finns det folk som vet vad de ska göra. Du kommer väl ihåg ebolaepidemin, det var ju ett jävligt allvarligt läge. Men så länge det finns några människor kvar som har lite vett bakom pannbenet, så går det ju bevisligen att stoppa epidemier. Kunskap är fan i mej makt. Bara folk kunde lita på vetenskap och handsprit och sluta tro att någon självutnämnd frälsare eller huskur på rödbetsjuice kommer att rädda dem.”
Ellie suckar.
”Det låter som om du försöker övertyga dig själv om hur trygga vi kan vara med att myndigheterna kommer att lösa allt. Men smittan verkar hittills skita ganska mycket i myndigheter. Om allt vore lugnt så hade vi ju kunnat stanna hemma, men det är du som har propsat på att vi skall dra iväg till stugan."
Ellie låter kort och trött.
”Så varför sticker vi då, och varför har vi bilen full med mat, vattenreningstabletter och din morfars hagelbössa. Det känns ju inte som den vanliga camping- semestern direkt. Och Morris har ju varit helt vettskrämd. Vi kunde ha lämnat honom i stan och bett morsan mata honom, han hatar ju att åka bil.”
”Jävlar, katten”, avbryter Hannes. ”Packade du ner Morris mat?”
”Jag tog bara de påsar du räckte mig”, svarar Ellie.
”Fan också, sorry kissen. Nu får han väl lära sig att jaga mössen i stugan, någon nytta kan han få göra."
"Det är klart att han inte kan, han har ju aldrig fångat något annat än flugor. I så fall räknar jag också med att du skjuter oss ett rådjur när vi kommer fram."
Hannes tonläge ändras och blir något tvekande.
"Jag tog inte med mig vapnet för att skjuta rådjur direkt", säger han. Ellie vrider på huvudet och tittar på honom.
"Man vet ju aldrig, rädsla lockar fram det värsta hos människor, men ingen går på någon som har vapen", säger Hannes lågt.
"Menar du allvar?" Ellie känner en varm stöt genom kroppen och hur hennes puls ökar.
”Du har ju helt klart sett på för många amerikanska actionfilmer. Jag vill inte sitta jämte en man som på allvar tänker att han kan använda vapen som någon form av maktmedel. Som du nyss sa, vi bor faktiskt i en demokrati.”
”Ellie, du känner mig och vet att jag inte idealiserar något machoideal. Jag gillar också Beyonce och vet att män är roten till den mesta skiten som hänt mänskligheten, och allt det där du brukar säga. Men det här är inte som vanligt. Det här är ett undantagstillstånd, då agerar man efter undantag. Det är därför jag tycker vi ska dra till stugan. Vi håller oss borta från folk, så tar vi inga risker. I stugan kan vi ha det bra i några veckor tills läget är mer stabilt. Och får du lappsjuka så finns det ju täckning därute, så du kan surfa.”
”Det är ju inte vad det här handlar om, det är inte därför som jag inte ville åka. Jag fattar bara inte att vi lämnar stan på grund av att vi inte känner oss säkra där längre, och att vi åker i en bil packad med ett vapen. Vi kan låtsas att vi åker till stugan för att ha kvalitetstid och ta långa skogspromenader tillsammans. Men det ärinte det vi gör, vi åker ju dit för att vi flyr.”
Hannes drar plötsligt och ljudligt efter andan.
”Jag vet inte vad som hänt med allt, Ellie, jag vet inte hur det kunde få hända.” Hannes sväljer hårt. Ellie ser att hans händer skakar.
Ellie lägger sin hand på hans knä. Sedan säger de inget mer. Bilen fortsätter framåt genom duggregnet.
