Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Prahl har nått sitt stora mål

Fotbollsskorna är sedan två år tillbaka placerade på hyllan, där Gif Nike blev den sista klubben. – När jag väl bestämde mig för att ge musiken en chans slutade jag med fotbollen eftersom det var svårt att kombinera med full satsning på musiken, förklarar den 31-årige skåningen.

I dag bor Martin Prahl i Malmö, arbetar som idrottslärare, är gift med Linda och pappa till Wilmer, snart ett år.

Men det var när han för några år sedan blev arbetslös som möjligheten att göra en platta öppnade sig på allvar.

– Det var en dröm där jag inte kunde skylla på något längre eftersom jag hade all tid i världen att förverkliga den. Dels med att jobba igenom gammalt material, där vissa idéer till och med är från Halmstad-tiden, dels skriva nya låtar, säger Martin som lade ner mycket tid på arrangemangen och detaljarbetet och som själv lirar gitarr, bas och keyboards på skivan.

– Det är ju ofta de små detaljerna som lyfter en låt. Så jag kunde sitta en dag med bas, en dag med percussion, en dag med orgel och testa mig fram. Och ta bara Cecilia (Salazar) på sången – utan henne hade det aldrig låtit som det gör.

Prahl tog också hjälp på trummor av Halmstadbekantingen och Robyn-trummisen Povel Olsson, där vissa inspelningar och all mixning gjordes i Studio Mega i Varberg.

– Så det blev en del resande, inflikar Martin.

Pappa må vara framgångsrik fotbollstränare. Men det är musiken som alltid har varit familjen Prahls signum.

Mamma Elisabeth är musiklärare, moster Carolina Sandgren operasångerska och lillasyster Magdalena också musiklärare som dessutom spelar keyboards i Martins band.

Själv började han tidigt lira gitarr, men provade även på trummor och fiol.

Vid sidan om fotbollen blev det under åren i Halmstad också mycket musik för Martin som bland annat lirade i mörka Elusive Cure.

– Då var det mycket hårdrock som jag alltid har gillat, minns han.

När jag för ett antal år sedan intervjuade Tom Prahl berättade han att du förhörde honom på hårdrock så han kunde skilja på både Bon Jovi, Metallica och Iron Maiden...?

– Jo, lite så det var det faktiskt, medger Martin med ett skratt.

– Jag spelade in blandband till bilen och sedan gjorde jag som han kunde göra mot mig med annan musik: Vem är nu det här?

– Sedan brukade jag ”tvinga” med mamma och pappa på vissa konserter för att jag skulle komma in eftersom jag var för liten. Men det var mest mamma som fick gå.

I dag är det musikaliska spektrat betydligt bredare. Han nämner danska Saybia som en stor influens. Florence and the Machines, Tori Amos, Thin Lizzy, Levellers och Bruce Springsteen är andra, vilket också går igen på den lite irländskinfluerade debut-cd:n.

– Jag är faktiskt inte så mycket för svensk musik. Den ska alltid vara så hipp – sällan tidlös. Då gillar jag mer den danska musiken, där melodierna mer är i cent­rum. Och ändå är vissa band, som Dizzy Miss Lizzy, nästan helt okända här.

Releasegiget på Debaser i Malmö blev en välbesökt succé, ”jag trodde aldrig att det skulle komma så många”, som också filmades för att skickas runt till arrangörer runt om i landet.

För nu vill Martin lira live med sitt sjumannaband.

– Den här plattan gjorde jag mycket för att få ut namnet eftersom jag helst inte vill åka runt och lira på små ställen inför 30 personer. Utan tanken i sommar är väl att satsa på en del festivalspelningar.

I den lanseringen har det välkända efternamnet heller inte varit någon nackdel.

Vad tycker förresten din pappa Tom om ”Through the dark”?

– Han gillar den.

Och inom en inte alltför avlägsen framtid kan uppföljaren vara på gång.

– Det finns redan låtar till en ny platta.