Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Bokmys. Gunnar Ljusterdal gillar att läsa äldre skönlitteratur, vilket bokhyllan skvallrar om. I det mysiga arbetsrummet kommenterar han också det politiska livet i Grönköping.

    Politiske redaktören Ljusterdal jubilerar

    Han har varit redaktör för samhällets skrattspegel, Grönköpings Veckoblad. Nu sköter förre riksdagsstenografen Gunnar Ljusterdal den politiska avdelningen på tidningen.

    Vi sitter i det gamla fähuset bredvid villan i Särdal, som Gunnar Ljusterdal gjort om till mysig skrivarlya. Här sitter han fortfarande och kommenterar viktiga händelser i Grönköping som politisk redaktör för veckobladet. Den gamle chefredaktören med den vassa pennan gillar titeln.

    – Det låter väl bra, säger han.

    Denna humoristiska tidning startades 1902 som en del av Söndags-Nisse och blev ”självständig” 1916.

    – Man trodde inte att den skulle bli så långlivad.

    Grönköpings Veckoblad är unik eftersom den kommer ut med tio nummer per år. Gunnar blev chefredaktör 1977 och höll på till 1999 då Erik Blix tog över.

    – Man har skrivit en hel del...

    I Grönköping har Hr stadsrådet Joel Eriksson (S) makten. Enligt Gunnar är denne en maktpolitiker som egentligen kunde tillhöra vilket parti som helst.

    – Kommunpampar är ju rätt så lika oavsett parti.

    Personerna i den trevliga staden var etablerade långt innan Gunnar började redaktörsskapet. När han själv får välja vad han tycker varit roligast tar han dikter av Hr Alfred Vestlund, expeditionschef på Grönköpings varuhus tricotage-avdelning.

    – Han var alltså fritidsskald. Bedömare säger att han slår sin harpa på fritiden.

    I Grönköping har man också ett eget världsspråk, transpiranto. Antologin ”Staden i mitt hjärta” kom nyligen ut i bokform med 50 dikter på svenska av Hr Alfred Vestlund. Dessutom översattes andra svenska alster till transpiranto av Grönköpings grundrektor Hr Ludvig Hagwald. Bakom boken står förutom Gunnar, Ulf Schöldström och Per-Anders Holkers.

    Gunnar har intellektuell humor, inte den buskiska varianten som vanligtvis värmlänningar gillar att berätta. Han är nämligen född i Munkfors.

    – För min del började det med att jag hittade några klipp från Grönköpings Veckoblad i pappas bokhylla som jag tyckte var roliga. Sedan önskade jag mig bladet i julklapp. Sedan dess har jag läst det ganska flitigt tills jag blev redaktör.

    Ja, skrivit eller rätt sagt stenograferat har Gunnar också gjort i riksdagen, från 1952 till 1989. Han hade egentligen tänkt bli lärare, men efter några års språkstudier i Uppsala gav han upp tanken, eftersom det blev mer att göra som riksdagsstenograf.

    – Jag är glad att jag kom in på andra banor. Riksdagsmän är kanske inte klyftigare än grundskoleelever men de bråkar inte.

    Det var full rulle i riksdagshuset, i bland jobb långt in på nätterna. Det gick så långt att Gunnar tog med sig sovsäck till jobbet.

    – Vid jul och under vår­spurten jobbade man nästan dygnet runt. Det var rätt slitsamt.

    Gunnar berättar att många av hans arbetskamrater gick en för tidig död till mötes. Flera drabbades av hjärtinfarkt eller stroke.

    – Det var ett stressigt jobb. Man måste hela tiden vara uppmärksam på vad som sades och ”översätta” detta till svenska.

    – Man fick ändra så talarna inte märkte det. Hade vi släppt ut de ordagranna riksdagsprotokollen skulle det inte varit bra för vissa riksdagsledamöters karriärer.

    Protokollen kan man prenumera på, men Gunnar har ännu inte stött på någon som gjort det.

    – Det är ingen alltför munter läsning.