Hästliv. Livet som hästtjej och tävlingsryttare i tonåren var viktiga år för Malin Eriksson. Nu skriver hon böcker om hur det är att vara ung person i hästvärlden..
Hästliv. Livet som hästtjej och tävlingsryttare i tonåren var viktiga år för Malin Eriksson. Nu skriver hon böcker om hur det är att vara ung person i hästvärlden..

Fem frågor till Malin Eriksson

Författaren från Dalsland är aktuell med boken Rakt mot hindret. Den handlar om hästtjejen Jo, som måste lämna sina hästkompisar och flytta med mamma hem till mormor. Hon får nya vänner på Åsens ridskola och träffar hästen Abbe. Samtidigt skuggas historien av det förflutna och hennes mammas erfarenheter som ung, då hon pressades till resultat på tävlingsbanorna.

ANNONS
|

Du var själv hästtjej och som tonåring tävlingsryttare med målet att bli elitryttare. Berätta om det!

–Jag tävlade i ponnydressyr och var väl snäppet under eliten. Hästar har varit hela mitt liv. När jag var åtta år fick jag låna min första häst och mina föräldrar sa att ”om du kan ta hand om den själv i ett halvår då köper vi en egen till dig sedan”. Det kan ju låta lite tufft att kräva det av mig, jag gick i tvåan, men för mig blev det positivt, och jag klarade av det. Från det att jag fick låna Grynet så fick jag också en riktning, ett självförtroende och en identitet. Den kraften formade mig väldigt mycket. Jag var tolv när jag satsade på att rida tävlingar, jag ville bli elitidrottare. Därifrån har jag både positiva och negativa erfarenheter.

ANNONS

Prestationshets och orättvisa är två teman i boken om Jo, varför?

–Ridsport är en värld där en 13-åring kan få två ponnyer för 100 000 kronor, med tränare och föräldrar runt omkring sig. Det är intressant vad det gör med barnen. Samtidigt är ridsporten också en värld med 13-åringar som får vara stallskötare, som inte alls har samma möjligheter. Det glappet är spännande och där har hästboken sin stora potential, att berätta om de här skillnaderna. Vad gör det med oss? Orättvisor finns i hela samhället, men det blir så tydligt i ridsporten.

Har du själv några tankar kring hur det skulle kunna förändras?

–Mitt bidrag är att gestalta det. Jag bidrar med att berätta om något som är värt att prata om, det är det som är litteraturens uppgift. Det pratas inte tillräckligt om det. Ett första steg är att erkänna att de här problemen finns.

Rider du fortfarande?

ANNONS

–Ja, jag rider när jag har chansen, men jag har ingen egen häst, jag lånar andras med viss regelbundenhet. När jag bröt med ridningen och tävlandet blev ridningen något annat för mig, det blev mer att man red ut barbacka i skogen, det blev andra upplevelser som var viktiga.

Du har precis kommit hem från en hästbokskonferens i Cambridge, vad händer på en sådan?

–Det är den första som någonsin arrangerats. Det var ett antal forskare som lade fram sina tankar om hästböcker och hästar i litteraturen. Exempelvis talade en om hästarna i Harry Potter och vår svenska professor Maria Nikolajeva om hästarna hos Astrid Lindgren. Sedan var Meg Rosoff där, som fått årets Almapris, och berättade vad hästen betytt för henne och hennes skrivande.

Blir det fler böcker om Jo?

–Nej jag tror inte det. Rakt över hindret är min tionde bok, men just den här historien känns som att den är färdig. Jag har en annan ny bok på gång, för de lite yngre barnen, med en ny figur.

ANNONS
ANNONS