Tältstadens urinvånare

När de flesta ungdomar på 20-talet cyklade till Östra stranden för att njuta friluftsliv, gav sig Signe Carlson och fästmannen ut till Tylösand. De var de första tältarna i Tältstaden, den stugby som i dag med sina vitmålade masonitväggar lyser upp Tjuvahålan.

ANNONS
|

Det är inte mycket som påminner om den tiden, men Signe Carlson, 92 år och en av pionjärerna, minns både "toppatälten" och masonitstugorna mycket väl.

– Vi var många Halmstadungdomar som gav oss iväg tidigt på morgnarna.

Signe bodde då på Järnvägsgatan på Öster så det var långt att cykla. Vägen från Trottaberg till Tjuvahålan var ibland nästan oframkomlig med sand, gropar och smala spår. När de äntligen kom fram såg de bara åkrar och ängar. Växtligheten var inte så frodig som i dag utan det var snarare en karg miljö. Men från platsen där de slog upp sina tält såg de både klipporna, havet och den lilla Tylön.

ANNONS

– Jag tror det var den vilda naturen och friheten vi tyckte så mycket om, förklarar Signe.

Signe har kvar sin stuga på samma plats där de för snart åttio år sedan satte upp sitt tält för första gången, så när som på ett par meter.

Någon komfort eller bekvämlighet var det inte tal om. Det var bara det allra nödvändigaste; det som fick plats på cyklarna, tandborste och tvål, badkläder, sovsäck och lite mat hemifrån.

– Av pälsjägaren fick vi halm att lägga på marken. Över det la vi trasmattor, och för att dryga ut maten samlade vi måsägg, minns Signe.

I dag är halmgolvet ersatt med fint trägolv, stugan är isolerad och väggarna klädda i trä. Det finns rinnande varmt och kallt vatten, kylskåp, toalett, el och värme. På den 24 kvadratmeter stora boytan finns både kök, rum och ett sovloft.

Till närmaste granne är det bara några meter, men på den ytan ryms det både gräsmatta, blomsterrabatt, altan med soltak och flaggstång.

– Vi är de enda som har egen flaggstång, säger dottern Berit som också sett Tältstaden utvecklas på nära håll då hon sommartid bott där sedan hon föddes för 69 år sedan.

ANNONS

Det hände alltid något spännande. Inte minst när pälsjägaren kom med nyfångad fisk som kvinnorna i samlad tropp gick för att rensa vid fiskbänken där man också hade rinnande vatten.

Lika spännande var det när turisterna kom för att sola och bada.

– Men de hade inget badvett. Jag fick varna dem många gånger när det blåste för mycket. Det var flest smålänningar. Inte förrän livräddarna kom blev det lugnare. Innan dess var det nog en drunkningsolycka varje år.

Det var heller inte långt till dansbanan i Karlstorp som revs för många år sedan. Allt som oftast ordnades det också dans på asfalten utanför Konsumbaren, numera Strandens livs och

restaurang Paradiso.

– Och på den tiden var det rejäl musik, menar Signe.

Ville hon och maken hellre bege sig till värdshuset eller Trasten för en svängom gick det också bra. Eller ännu hellre pensionat Carlsberg i Tjuvahålan för att lyssna på musik eller bara fika på Café Paradiset, strax ovanför platsen där restaurang Salt ligger i dag. Dessutom kryllade det av minigolfbanor.

De första cykelturerna ut till Tylösand gjorde Signe som 16-åring.

– Det var en besvärlig väg. Det var inte mycket mer än en stig, men vi cyklade ändå till att börja med hem varje kväll.

ANNONS

När någon fick idén att slå upp tält och sova över natten för att slippa cykla hem varje kväll hängde Signe och Bertil på. Sitt toppatält reste de strax ovanför Paradiset, snett mittemot affären.

Tältarna återkom år efter år och till slut, trots att de få villaägarna ogillade det, fick tältkolonin officiell status och de fick hyra sina tomter.

Signe och Bertil fick tomt nummer tio som i dag är nummer 346. Nummerbytet skedde i samband med att området glesades ut för att skapa brandvägar.

Några stugägare valde att flytta upp till den gamla tältplatsen ovanför Rhododendronparken. Familjen Carlson stannade kvar. De hade ju ett perfekt läge alldeles ovanför stranden.

– Trots att stugorna låg så tätt hände det aldrig någon olycka. Alla både lagade mat och höll värmen med gasol och fotogen, minns Signe.

Under de allra första åren hade Signe och Bertil till och med en fotogenkamin i tältet för att åtminstone nattetid hålla värmen.

– Och vi hade den alldeles vid tältöppningen. Man var ju orolig det skulle börja brinna så det blev inte så mycket sömn de nätterna.

I början hade Signe inte mycket mer än någon veckas semester. Men det dröjde inte länge förrän familjen bodde där hela sommaren. Både Signe och Bertil jobbade inne i stan och bytte ut cykeln mot moped för att det skulle gå lite snabbare att förflytta sig. Det var 1953 och för Signe innebar det en stor förbättring. Hon kunde sova lite längre på morgnarna och gav sig iväg till jobbet på Östra bageriet först klockan halv fem.

ANNONS

– Mopeden underlättade mycket. För att inte tala om när Bertil skaffade motorcykel, en Rex 125-kubikare. Vi satte Berit emellan oss och gav oss iväg.

En stor händelse var också när man på 1930-talet ersatte tältduken med masonitväggar som dock fick vara högst 1,40 meter höga.

– Vilken känsla att plötsligt kunna stå rak, i alla fall i mitten, men dörren som inte var högre än väggarna fick man krypa in genom.

Taket var dock fortfarande av tyg som Signe sydde själv av sockersäckar hon fick på Östra bageriföreningen.

– När hösten kom hade regn och blåst slitit så hårt på det att det bara att slänga och sy nytt nästa vår.

Trots de stabila väggarna som gav känslan av riktig stuga fanns det inga andra bekvämligheter.

Färskt vatten hämtades i stora dunkar där kran och områdets toaletter fanns. Men när den stora 25-litersdunken anslöts till ett borrat hål i stugväggen var det nästan en känsla av lyx, minns Signe.

– Då kunde vi ta vatten inomhus från en kran och man slapp gå iväg för att diska och tvätta sig.

Uppfinningsrikedomen var stor hos "tältarna". Maten förvarades i en zinklåda nedgrävd i jorden under golvet.

ANNONS

– Bertil kom på idén att använda ett saltrör av betong för att förvara flaskor i. Problemet var bara att det stack upp ur jorden och när det regnade var det fyllt av vatten. Men vi fick i alla fall kall dricka.

Saltröret som användes till att förvara just salt i fick de av Signes morbror som hade JM:s charkuteri i Halmstad.

Standarden höjdes efter hand i området. Omkring 1940 ersattes tygtaken med masonittak.

– Känslan av att kunna stå rak var man än var i stugan och att man slapp böja sig för att gå in var härlig.

I och med det var det också slut på tiden då masonitväggarna skulle monteras ner och bäras bort till badgarderoberna för vinterförvaring.

– Men det var roligt när var och en tog sitt hus och gick.

På vintern kunde man inte se ett spår av stugorna.

– Det är precis som med restaurang Salt i dag. Den ska också monteras ned, fortsätter Signe.

Lika roligt var det på vårkanten när alla byggde upp sina stugor igen.

Signe har svårt att bestämma sig för vilken händelse som varit störst.

Att kunna diska inomhus under rinnande vatten eller att gå in och ut utan att böja sig var stort.

ANNONS

– Men det bästa var nog 1984 när vi fick indraget vatten och toalett. Det var ett himmelrike.

FAKTA/Från tält till sommarstugor

Ursprungsplatsen för tältstadens pionjärer i början av 1920-talet var parkeringsplatsen framför livsmedelsbutiken Strandens livs. En förening bildades som tog tillvara tältarnas intressen vilket bland annat var att få hyra marken mittemot området för Paradiset, eller på andra sidan vägen som gick ner till pälsjägarn i Trången.

Pälsjägarn hette Herman Nilsson, bodde i Trången och livnärde sig på fiske. Fångsten körde han till tältarna på sin cykel. Stugan finns fortfarande kvar och platsen kallas av Halmstadborna än i dag för "pälsjägarns".

1925 fick tältarna permanenta platser för en årshyra av 25 kronor per tomt.

Vatten fanns i området tack vare vattenverket som byggdes 1920. Samtidigt kom också en gemensamhetsanläggning med torrtoalett och vattenkran.

Under 30-talet byttes tälten successivt ut till enkla masonitstugor vars väggar fick vara högst 1,40 meter. Taken bestod fortfarande segelduk eller socker-säckar. Runt 1940 blev även taken av masonit och stugornas yta bestämdes till max 18 kvm.

På 70-talet fick man el. Sam-tidigt investerade de flesta i kyl och spis. 1984 drogs vatten och avlopp in i stugorna och man installerade dusch och toalett.

ANNONS

Det finns i dag totalt 355 stugor inklusive de 52 stugorna vid rhododendronparken. Sedan tre år äger alla sina stugor.

1924 startade Halmstad Omnibussbolag dagliga turer sommartid ut till Tylösand. En tur- och returbiljett kostade 75 öre. Båttrafiken mellan Halmstad och Tjuvahålan med hamn avtog i takt som buss och bil blev allt vanligare.

1931 hade Tylösand både postkontor och telegrafstation. Postkontoret som var det sista som lades ner försvann runt 1970.

Minigolf var oerhört populärt och det fanns en period sju stycken i Tylösand. 1938 invigdes Halmstads golfbana i Tylösand.

Källa: Sven Aremars "Staden – Havet – Människorna" samt boken "Tylösand i våra hjärtan" som kommer ut nu i sommar.

ANNONS