Klas har inte vinnarskalle. Klas är inte streetsmart. Likt aspen darrar Klas för minsta lilla. Han har kantigt ansikte och insjunket bröst, ett monomant intresse för fåglar. Romanen om hans uppväxt på en liten arrendegård (magra tegar, mycket sten) i Småland på 1970-talet är ingen skrattfest precis.
Mamman tappert stretande med att hålla ihop allt. Pappan med psykisk ohälsa (lindrigt uttryckt) vars gestalt vilar som en tung svart oro, som ont i magen, över hela tillvaron boken igenom.
Man måste genast tillstå: Många andra har skrivit på detta tema.
Inte heller har författaren gjort några uppseendeväckande formexperiment; ingen bruten syntax eller några svårartade brott i kronlogin.
Vad är det då som lockar?
Varför bär jag med mig Tomas Bannerheds debutbok ”Korparna” (Weyler förlag) var jag går i skogar, berg och dalar? När jag går i sommaren ut, när jag går längs strandpromenaden som är min mammas gata.
Korparna är med mig såsom i picknickkorgen så ock i sänghalmen. Varför?
Jo för att Bannerhed skriver med ett sällsamt precist språk. Det finns ett sug i berättandet som jag med stort behag flyter med i.
Klas pappa är svårt psykiskt sjuk, fast i sådana termer talas det inte i Uråsa. Han maler med käkarna och tuggar sönder läpparna. Han anar katastrofen ideligen, ser järtecken och omen. Han kan inte skilja viktigt från oviktigt. Han ägnar sig åt dödfödda projekt utan slut. Allt är tröstlöst och tungt och så ska det vara för så har det alltid varit och Klas är den som ska ta över. Klas är nästa i ledet, den långa sviten av plågade småbönder får inte brytas.
Romanens form har en skenbar enkelhet, men jag låter mig inte luras! Exakt mitt i boken finns ett helt liksom perfekt kapitel som diskret men distinkt visar författarens skicklighet.
Till skillnad från många, av pappan, inbillade katastrofer sker en verklig och två mjölkkor hittas döda. Scenen och samtalen i köket interfolieras med radions klassiker Ring så spelar vi med Hasse Tellemar, det var sju skivor i potten...
”… och en pensionerad major från Kronobergsbrigaden som skulle svara på vad man med en främmande term brukar kalla den själens rening som kan åstadkommas genom en tragedi. Mamma lyssnade inte…
– Blixten har slagit ihjäl Maja och Sköna, sa hon. De låg under Kroneken när jag skulle ta in dem.
– Är ni säkra på att det var åskan? trevade jag...
’Guds nåd’, gissar gubben i radion efter flera minuters betänketid. Jag skedade i mig av den ljumnande filen. ’Katharsis’, sa programledaren. Katharsis var det rätta svaret. Som tröst skulle majoren få sin önskemelodi spelad: ”Hallå du gamle indian” med Jigs orkester.”
Författaren lämnar mycket osagt, precis rätt mängd för att jag ska smacka belåtet med läpparna och känna mig delaktig. Så att läsningen blir en handling, en process. Motsatsen till att konsumera en bok. Jag funderar över den femte stolen vid köksbordet, vad symboliserar den? Och Alvar, slagrutemannen, så vänlig men varför känns han även obehaglig?
Sådant dryftar jag med en läsvän som också är upptagen av ”Korparna”:
– Nu har jag bara elva sidor kvar, kvider hon olyckligt.
För att boken ska räcka länge läser jag långsammare och långsammare. Sedan lämnar jag den vidare med följande vitsord:
”Korparna” har en omisskännlig ton av sträv jordighet, hög kärnbärighet och lång eftersmak av yppersta läsfrukt.
