Livet efter freden i Roskilde

I år har det gått 350 år sedan freden i Roskilde, då vi hallänningar bytte fosterland. Men vad hände efter det – blev det frid och fröjd mellan de forna fienderna Danmark och Sverige? Inte alls. Här berättar lokalhistoriker Bertil Karlsjö om hur stridigheterna fortsatte, för att leda fram till ett nytt fredsavtal den 27 maj 1660.

ANNONS
|

Hallandsposten kunde man 26 februari i år läsa om att Halland blev svenskt för 350 år sedan. Det var den danske kungen Frederik III som förklarade Sverige krig. Den 1 juni 1657 for en härold med en trumpetare över dåvarande riksgränsen mellan Skåne och Halland med krigsförklaringen i handen och lämnade den till den svenske guvernören i Halmstad, Erik Stenbock. Genom övergången på isen över Lilla och Stora Bält, vilket bedöms vara en av krigshistoriens mest riskabla och vällyckade operationer, kunde Sveriges kung Carl X Gustav diktera fredsvillkoren. Vid fredsavtalet i Roskilde, daterat den 26 februari 1658, avstod Danmark till Sverige bland annat landskapen Skåne, Halland, Blekinge samt Bornholm. De små öarna Mön, Anholt och Läsö förblev danska kanske på grund av att de danska förhandlarna hade satt ett ölglas över dessa på kartan.

ANNONS

Men vad skedde efter Roskildefreden? Jo, kriget fortsatte ytterligare två år. Under den tiden hände i korthet följande. Den 6 augusti 1658 lämnade sex svenska örlogsskepp och 16 transportfartyg Kiel fullastade med soldater och militär utrustning. Kursen ställdes mot norr upp genom Stora Bält. Påföljande dag var flottan utanför Korsör på Själland, knappt 10 mil från Köpenhamn. Utan krigsförklaring bröt kung Carl den fred som han bara några månader tidigare hade ingått med kung Frederik. Plötsligt var en stor svensk härstyrka på väg mot Danmarks huvudstad. Samtidigt lade sig svenska örlogsfartyg utanför Dragör för att blockera Köpenhamn från sjösidan. Den verkliga anledningen till detta nya svenska angrepp var att kung Carl hade ångrat, att han inte hade lagt under sig hela Danmark under det första kriget. Segern hade varit för lätt!

Svenskarna slog inledningsvis läger tätt intill Köpenhamns fästningsverk, men drog sig den 30 oktober 1658 tillbaka till Brönshög 6 kilometer mot nordväst. Där inrättades ett fast läger, som kallades för Carlstad. Under närmare två år utvecklades Carlstad till ett samhälle. Med omkring 10 000 soldater och förmodligen det dubbla antalet medföljande, icke militärer, befolkades Carlstad av cirka 30 000 personer. Där fanns landsknektarnas hustrur och barn, marketentare, "plattenslagare", glädjeflickor, hantverkare och andra. I 22 månader existerade denna svenska "fiendestad" med baracker, hus och tält.

ANNONS

Under tiden som belägringen pågick hände följande: fästningen Kronborg, som med sina kanoner behärskade infarten till Öresund, kapitulerade den 6 september 1658. Bornholm, som hade avståtts till Sverige, besattes av 120 svenska soldater. En frihetsrörelse mördade den svenske kommendanten Prinzenskiöld och körde sedan iväg soldaterna. I december 1658 överlämnade bornholmarna genom ett gåvobrev sin ö till kung Frederik.

Natten mellan den 10 och 11 februari 1659 stormades Köpenhamn av svenskarna efter en omfattande väl genomtänkt angreppsplan. Det första angreppet pågick i två timmar, innan kung Carl blåste signalen till reträtt. Det andra angreppet klockan fyra på morgonen slogs också tillbaka. När solen steg upp den 11 februari ringde kyrkklockorna ut den danska segern över hela landet. Det finns varierande uppgifter om hur många svenskar som stupade men det berättades, att blodspår i snön visade vägen ut till Carlstad. Kirurgerna arbetade dygnet runt med att amputera armar och ben. Kung Carl fick framför Köpenhamn notera sitt första och enda nederlag.

I slutet av 1659 var svenska riksrådet inkallat till ett möte i Göteborg. Efter en kort tids sjukdom avled kung Carl där den 10 februari 1660 i en ålder av 37 år. Det har sagts att kungen älskade krigen mer än sitt land Sverige.

ANNONS

Med kung Carl X Gustavs död försvann ett avgörande hinder för en fred. Fredsförhandlingar mellan Danmark och Sverige ägde rum våren 1660 vid Köpenhamn. Danskarnas krav var en fullständig svensk utrymning av Själland och de andra danska öarna samt att Skåne skulle återgå till Danmark. Svenskarna höll emellertid fast vid att avtalet vid Roskildefreden skulle gälla. Efter två månader insåg danskarna att Skåne var förlorat. De valde en säker fred framför ett ovisst krig. Den 27 maj 1660 undertecknades fredsavtalet. Det innehöll bland annat att Bornholm, som själv hade frigjort sig, skulle förbli danskt. Trondheims län skulle återgå till dansk/norsk monarki.

När meddelandet om freden kom till Köpenhamn och Carlstad avfyrades glädjesaluter. Nästan fyra års krigshandlingar var slut. På Kristi Himmelfärdsdag 1660 marscherade de svenska trupperna ut ur Carlstad.

Uppgifterna i denna artikel har till viss del hämtats från museichefen och författaren Lars Carmer-Petersens bok "Danmarks skaebnetime", (Danmarks ödestimme). Han förklarar där, att det var tillfälligheter, som avgjorde att Danmark blev kvar som en självständig stat och inte blev en landsdel i Sverige.

Danskarna har senare försökt att återta de vid Roskildefreden förlorade provinserna. Först vid det så kallade Skånska kriget 1675-79, som berörde Halland genom slaget vid Fyllebro, och sedan vid slaget i Helsingborg 1710. Danskarna steg iland vid Råå fiskeläge med en väl rustad här, men svenskarna under befäl av Magnus Stenbock drev dem på flykten. Efter 1710 har ingen dansk som fiende landstigit på svensk jord.

ANNONS

Försvenskningen av Halland och de andra Skånelandskapen tog lång tid. Först efter två generationer kunde man tala om att hallänningarna hade blivit lika goda svenskar som de tidigare varit goda danskar. Kung Karl XI utfärdade 1678 dekret beträffande svensk kyrkoordning och svenskt språk i kyrkliga sammanhang. Trots detta hände det, att när prästen och klockaren sjöng psalmer på svenska, så sjöng församlingen på danska och överröstade dem.

Någon har sagt: det är ytterst få hallänningar som känner till Hallands historia före 1645. Det är en följd av en alltför långt driven försvenskning. I skolorna i Halland läser man svensk historia enligt samma läroplan som i övriga Sverige. Detta betyder, att hallänningarna är berövade en del av sin identitet.

Det finns ett antal dansk-skånska föreningar, som försöker att hålla vid liv hoppet om en återförening med Danmark av de vid Roskildefreden förlorade landskapen Halland, Skåne och Blekinge. Dessa kallas med ett gemensamt namn för Skåneland och symbolen, den rödgula flaggan, kan man sommartid också se i Halland.

ANNONS