Kyrkoherden tvättade församlingens fossingar

I vapenhuset på Sankt Clemens kyrka gick kyrkoherden ner framför kyrkobesökarna på skärtorsdagen och tvättade deras fötter. Det har inte förekommit i Laholm tidigare, vad någon vet, och inför fottvagningen hade kyrkan fått inhandla spannar, baljor och handdukar särskilt för ändamålet.

– Jag vill visa att vi inte är till för vår egen skull, utan för församlingen, säger Anders Knutsson, kyrkoherde i Laholms pastorat, och fortsätter:

– Idén med att vara i kyrkans tjänst är att tjäna församlingen, idén är inte att de ska lovsjunga oss som om vi vore Zlatan. Vi är tjänare, det konkretiseras tyligast med att man tvättar någons fötter.

Inspirationen är hämtad från Johannesevangeliet när Jesus tvättade lärjungarnas fötter inför denna samma högtid.

Efter att det blivit känt att Knutsson skulle hålla en fottvagning har han fått höra några ifrågasättande åsikter men mestadels har folk varit försiktigt nyfikna.

– Det var någon som skämtade med mig och sade att han behövde gå och få sina fötter förtvättade innan i så fall, säger Anders Knutsson.

För honom personligen och som en kyrkans man betyder påsken väldigt mycket.

– Varje söndag är egentligen en påskdag, då vi firar att Jesus är uppstånden och lever. Påsken är en grundhändelse som jag firar varje vecka hela året. På det sättet har påsken en enorm vidd. I takt med livet förändras påskens budskap. Det är som en Rubriks kub av färger man aldrig löser, säger han.

På skärtorsdagen kläddes altaret av under läsningen av Psaltaren 22. Kvar lämnades en törnekrans och fem röda rosor, kyrkan släcktes ner och besökarna fick gå ur det dunkla rummet.

Långfredagens gudstjänst är återhållsam för att markera en allvarsam dag och ingen musik används vid psalmerna. Anders Knutsson berättar att han inte brukar ta emot och hälsa på någon innan eller efter när han håller i gudstjänsten, som en del av det allvarstyngda.

– Vi har långfredagens mörkaste mörker där även Gud själv dör och det finns inget hopp. Men här ligger det i vår religions ryggmärg att det onda inte ska segra över det goda, säger han och fortsätter:

– För mig blir påsken en bro över dödens mörka dal, med ett brofäste på jorden och ett i evigheten. När Jesus sedan är uppstånden är det fullt pådrag med massor av ljus och glädjens färger. Det är fascinerande att man kan göra ett kyrkorum så olikt, med allt i samma rum.

När Anders Knutsson förbereder sig för en predikan sätter han av skrivtid och arbetar intensivt. Oftast går han till texten och fångar en strof och försöker utveckla den och koppla till nutiden.

– Jag vill ha predikan så färsk som möjligt, för att se vad Gud vill säga genom mig i dag. En text som är skriven på tisdagen kan jag tycka känns gammal på fredagen, jobbar man inte med texten finns risken att fastna i sina favorituttryck.

Efter förra veckans terrordåd på Drottninggatan i Stockholm ändrades en del av repertoaren och man bad inte bara för församlingsbor som gått bort utan för de sörjande.

– Terrorister vill ingjuta rädsla och vill att vi ska tänka som de gör, med hat. Men ondskans fula tryne tänker inte på att vi har det ingjutet att vi ska segra över det onda, så de spottar bara rakt i motvind, säger han och fortsätter:

– Livet är som en påskvandring, från början till dess slut. Den ängslan och osäkerhet som terrorister vill sprida möter vi med hoppfullhet och berättelsen om påsken, att det goda segrar. Det var också något vi kunde se i Stockholm, att människor gick samman och hoppfullheten spred sig från människa till människa, mot ondskan.

Kenny Hjälte

keh@hallandsposten.se