Efter ett strömt parti har Dejan Nidzovic från Spånga just dragit upp morgonens första regnbåge på tre och ett halvt kilo.
–Den var som en torped, hoppade och voltade jättemycket, säger han entusiastiskt om sin glänsande fångst.
Han är med i ett gäng stockholmare som återkommer två gånger om året, vår och höst, bilar ner och ligger över ett par nätter.
–Här är underbart, man längtar och drömmer om det här på vintern. Varje gång jag ska gå och lägga mig tänker jag på Strömhult, då sover jag mycket gott!
Hampus Billengren är återkommande gäst sedan tolv år.
–Det är bra fiske, inte för lätt men utmanande. Att åka hit och njuta och ha semester är helt perfekt, tycker han.
Fiskeanläggningen, invigd 1989, anlades av Robert Karlsson som slog ihop två fastigheter, den ena tillhörde ett dödsbo och den andra var kraftverksfastigheten som han köpte av Bruket, en brännskadeplats efter den gamla kvarnen som inte var uppröjd.
–Det var en gammal pojkdröm. Jag var intresserad av flugfiske sedan mopedåldern.
Hans vision om ett sportfiskecentrum för flugfiske ute på landsbygden väckte blandade känslor.
–En del skrattade åt mig och kallade det ”komplett värdelös betesmark”. Men, topografin och juridiken med vattenrätt och fallrätt – allt är perfekt. Här har vattenkraft använts ända sedan 1500-talet. Det fanns kvarn, pappersbruk, sågverk och mejeri.
–Naturen formar det mesta. Vatten är universums minsta molekyl och hittar sina egna vägar.
De fyra stugorna med 18 bäddplatser har han satt upp själv efter att ha grävt ut det slingrande vattendraget med dammar och forsar i den gamla myrmarken. I anläggningen ingår en strömsträcka på 820 meter efter Strömhultsån.
Den utbildade fiskebiologen odlar 20 ton regnbåge i tio jorddammar för utsättning i den egna anläggningen. Dessutom finns vild öring men den är fredad och måste släppas tillbaka.
–Besökarna får en totalupplevelse där tystnaden är viktig. Fiskkvaliteten är extraordinär. Det är stora, starka och i regel mycket vackra fiskar, säger han.
