Hon förklarar att boendena för äldre inte klarar att möta de behov - inte minst av aktivitet - som finns hos en medelålders, oavsett om denne har demens eller inte.
– En yngre behöver framför allt ett boende som är anpassat hans eller hennes individuella behov. Till följd av demensen behöver det samtidigt vara en trygg och lugn miljö. Även om personalen gör så gott de kan, fungerar detta inte på ett äldreboende.
Läs även:”Vi vill inte sätta henne på äldreboende”
På senare tid har Gun-Britt Lydén haft åtskilliga samtal med anhöriga till personer som drabbats av demens tidigt, sjukdom som kommit - ofta smygande - under yrkesaktiva år.
Samtalen handlar om att få stöd av olika slag i vård och vardag, men också om hjälplöshet i fråga om hur den sjuke ska bo.
I Halmstad finns inget kommunalt boende för icke pensionärer som drabbas av demens. I stället blir man hänvisad till äldreboendena.
Då uppstår en kollision i grundläggande skillnader i fråga om ansvar och lagstiftning; den som i yngre år drabbas av alzheimers eller annan demens hör juridiskt till LSS och ska få stöd och hjälp av samhället utifrån dess lagtext - verksamheten på äldreboendena vilar på socialtjänstlagen och hjälp och omsorg får därmed annat innehåll.
Gun-Britt Lydén tycker att Halmstad borde ta lärdom av Falkenbergs kommun som 2015 startade ett boende för personer under 70 år med demenssjukdom, i sex lägenheter och med dagverksamhet, i anslutning till ett boende för äldre i stadsdelen Solhaga.
– Personalen är handplockad, med rätt kompetens, och de arrangerar varje dag promenader, cykelturer och liknande aktiviteter.
Anhörigföreningen har uppvaktat både hemvårdsförvaltning och socialförvaltning samt dess politiker.
– Det finns inte nån som inte känner till och är medveten om problemet. Men de hittar inget samarbete i de stuprörsorganisationer de befinner sig i. Dessa drabbade av demens, som det är fråga om, och deras anhöriga faller mellan stolarna och får därför ingen hjälp, säger Gun-Britt Lydén.
