Himlen har just öppnat sig och regnet strilar ner när Sannarpsgymnasiet släpper ut de första studenterna. Men ungdomarna kunde inte bry sig mindre om vädret denna dag. De är förväntansfulla, lyckliga och blickar ut över ett hav av stolta föräldrar, syskon och släktingar med studentplakat.
– Hela den här dagen består av skytteltrafik mellan olika ställen. Men det gör inget. Man är bara så stolt och tänker att nu börjar allvaret för dem, säger Lennart Olsson.
Han är en av alla stolta föräldrar. I naturvetenskapsklassen NA14A går sonen Filip Olsson och kompisen Jonas Öberg, som har följt varandra genom alla 13 skolår.
– Vi har fått stå ut med varandra hela vägen, säger Filip skämtsamt.
– Det har varit väldigt skönt att ha varandra som stöd. Vi lärde känna varandra genom en granne till Filip som vi gick hem till och spelade sådana tv-spel som vi egentligen inte fick spela, berättar Jonas.
För killarna är studenten en dag att minnas för resten av livet.
– Studenten är en milstolpe. Det känns sjukt skönt. Jag hann inte tänka så mycket när vi sprang ut, säger Filip.
Dagen bjöd inte på någon sovmorgon. Efter uppstigning vid sextiden på morgonen träffade han och Jonas resten av klasskamraterna under en champagnefrukost där även deras mentorer var med.
– Vi vill tacka dig för en fantastisk tid. Alla dina lektioner har varit en upplevelse, säger Emil Lönn till mentorn Oscar Isaksson.
Hyllningstalen varvades med jordgubbar, godis och det obligatoriska momentet - att skriva i varandras studentmössor. Platsen för champagnefrukosten, Kärlekens IP, valdes av ren slump men den visade sig passa väldigt bra. Filip och Jonas är uppvuxna på Kärleken och har spelat fotboll här många gånger.
– Du lyckades ju lite bättre med fotbollen än jag, säger Filip och skrattar.
HP träffade killarna första gången i augusti 2004. Då började de i förskoleklassen på Sofiebergsskolan och det blev en dag full av lek.
– När man sitter i klassrummet får man inte ropa: "fröken, fröken", i stället ska man räcka upp handen, sade Jonas, då sex år gammal.
Sedan dess har han och Filip fått tillfälle att räcka upp handen under många lektioner. Efter femte klass började kompisarna på Stenstorpsskolan och fyra år senare var grundskolan avklarad. Båda två valde sedan naturvetenskapsprogrammet på Sannarpsgymnasiet.
– Det var en trygghet att känna någon i klassen när gymnasiet började. Sedan visade det sig att jag redan kände halva klassen, säger Jonas.
När Filip slutade nian hade han funderingar på att bli mjukvaruingenjör och det spåret har han inte släppt helt.
– Framtiden är helt öppen för mig, men jag är fortfarande inne på att bli ingenjör. Efter 19 år i Halmstad vill jag gärna testa på nya städer.
Jonas tänker sig en framtid inom något naturvetenskapligt yrke.
– Vi som har läst natur har många möjligheter. Jag vill nog vänta med att plugga vidare i ett eller två år.
Precis som förväntat blev det mycket plugg och naturvetenskapsprogrammet har många gånger varit en prövning.
– Trean har varit absolut svårast. Därför känns det väldigt bra att vara klar, även om man är nervös inför framtiden och inte har skolan att luta sig emot längre, säger Jonas.
– Det är nu vi måste ta tag i livet, fyller Filip i.
Om en vecka tror de att de kommer känna en viss tomhet och börja sakna klasskamraterna. Men de båda vännerna hoppas kunna hålla kontakten även framöver.
