Starkt vittnesmål om Förintelsen

Lea Gleitman delar med sig av bilder på sin familj och släkt. Hon visar foton på föräldrar, syskon, kusiner, fastrar, farbröder, mormor, morfar... När kriget var slut hade nästan hela hennes släkt mördats tillsammans med miljontals andra offer för Förintelsen.

ANNONS
|

Sedan drygt tjugo år har Lea berättat om det som hände för att det aldrig ska glömmas.

–Eftersom jag överlevde är det min plikt att berätta om deras död, alla de som fick dö på ett så bestialiskt sätt, sade Lea Gleitman när hon på tisdagen talade inför en stor samling åhörare i Klarasalen på Stadsbiblioteket.

Lea Gleitman föddes 1924 i Polen och hon var 15 år när tyskarna anföll landet 1939. Några år senare kom order om att judarna i staden där Leas familj och släkt bodde skulle bege sig till en utomhusarena. Efter två dygn ropades familjerna upp och blev hänvisade åt olika håll.

ANNONS

–Allting gick så oerhört fort. När jag såg min mamma och lillasyster försvinna till vänster fattade jag inte att det var sista gången jag såg dem i livet.

Lea själv hamnade tillsammans med en kusin och en väninna i koncentrationslägret Bergen-Belsen dit runt 400 flickor från ett tvångsarbetsläger fördes. Hon berättar om hur det låg sjuka och döda överallt, om liggsår, smuts, isande kyla, plågsam hunger och sjukdomar.

–Det var bara ett 50-tal av flickorna i vår transport som överlevde.

Dagen innan befrielsen dog hennes väninna.

Lea Gleitman återförenades så småningom med en av sina systrar och en farbror som sedan tidigare flytt till Danmark, det var också genom honom hon har fotografier bevarade. Efter kriget kom Lea sedan till Malmö. Hon berättar att hon och några andra överlevare i slutet av 80-talet bestämde sig för att bilda en informationsgrupp, Förintelsens ögonvittnen, som började resa runt i skolor för att berätta.

–Nu är vi bara två kvar av de tjugo som kan berätta, det är några till i livet men bara två som orkar berätta. Jag hoppas kunna fortsätta lite till och jag har fått respons, det ger mig också kraft att fortsätta. För detta får inte glömmas, inte förringas och inte förnekas och det hoppas jag att ni unga ska föra vidare. Det är mitt hopp.

ANNONS
ANNONS