Europa ligger i ruiner efter andra världskriget. Johannes Rademaekers, född 1922 i Eindhoven i Holland, flyttar 1955 till Uppsala där han fått jobb på Almqvist & Wiksell. I Sverige lärde han sig snabbt språket och avancerade till kalkylchef. Dock hade han en stark önskan om att driva något eget.
Han såg hur Sveriges kulturbyggnader klarat sig undan krigets bomber, och när sommarturismen växte under slutet av 50-talet klarnade bilden: Sverige borde få en miniatyrpark i skala 1:25 som Madurodam i Holland!
Johannes skickade brev till Visby, Västervik och Halmstad för att presentera sin idé. I början av 1964 inkom brevet till Halmstads drätselkammare som efter diskussion om turismens nödvändighet och risk för trafikstockningar beslutade att tilldela Johannes 30 000 kronor för en utredning. Om Miniland-projektet genomfördes skulle summan återbetalas. Tänkt placering var Östra Stranden eller Laxön, men Knebildstorp (36 000 kvadratmeter), vid dåvarande landskommunen Söndrum, kändes bättre.
För att finansiera parken fick företag köpa reklammodeller av sina fastigheter, som låg till grund för de första 20 svenska kulturbyggnaderna. Halmstad stad önskade S:t Nikolai kyrka, Rådhuset och konditori Tre Hjärtan, till ett självkostnadspris av 35 000 kronor. Kyrkan ville dock inte finansiera sin andel så endast Rådhuset och kondiset byggdes. Klockspelet på Rådhuset var för övrigt fullt fungerande och visade fyra olika motiv vid fyra olika tider under dygnet, liksom förebilden.
– Pappa visste hur miljön skulle utformas på ett estetiskt vis, men han byggde aldrig en enda modell själv, berättar Johannes son Janne.
I början tog Johannes hjälp av modellbyggare i Europa. Den 3,4 meter höga DN-skrapan byggdes i Amsterdam, medan Uppsala domkyrka hämtades på släp från Tyskland. Domkyrkan kostade 50000 kronor och den var byggd i en enhet – förutom de kopparinklädda tornen som kunde lyftas av.
Efter tre år byggdes allt i den egna verkstaden, och 1965 anställdes verktygsmakaren på Waco, Kurt Lennå (1927-2014) att hålla ihop arbetet. Kurt hade som tioåring byggt sitt första modellflygplan, som visserligen inte flög, men som blev starten för modellbyggarintresset. Anledningen till att Kurt kom till Miniland var att han och hans fru byggde ett nytt hus. För att se slutresultatet tillverkade han en modell som han visade för husleverantören – som beställde flera.
”Inte en enda spik skall användas på Miniland. Mahogny, plast, glas och koppar är några av de material som kommer att dominera”, berättade Kurt för HP 1965, och visade upp sin maskin som ristade ut tegel- och stendekor.
De första åren byggdes modellerna i mahogny med en trästomme. Borgar och ruiner gjordes i natursten, lättbetong och cement. De flesta modellerna från parkens tidiga år byggdes om i plast, plexiglas eller divinycell. Vissa modeller nybyggdes två-tre gånger.
– Lennå var sträng men duktig. Modellbyggarna hade stora ambitioner och var mycket noggranna, minns Bengt-Göran ”Benke” Johansson, en av dem som jobbade på Miniland.
Som sextonåring 1966 fick han lärlingslön (= två kronor i timmen) för att tillverka fasader till Uppsala slott, gjuta vattendammar och montera DN-skrapan. När Miniland precis öppnat fick Benke ansvara för serveringen: kyckling eller fläskkotlett för sex kronor. (Efter Miniland blev han kock!).
År 1967 fanns 73 modeller att beskåda, såsom Gripsholms och Vadstena slott, samt Söndrum-bonden Yngve Nilssons Björkegård, omgivet av lantmannaägda fabriker.
I skogsdungen vid det gamla stenbrottet byggdes Kalle Ankas Serieland med Disney-figurer i roliga poser. År 1973 gjordes detta om till Sagolandet.
När Halmstad 1971 fick Expressen-priset ”Årets stad” besöktes Miniland av Gustav VI Adolf. Bygget av Stockholms slott pågick, ”ett ordinärt vardagsrum”, 28 kvadratmeter enligt HP.
”Ett trevligt och vackert bygge”, utbrast kungen, men hajade till vid Gripsholms slott.
Slottsentréerna stämde nämligen inte med kungens minne. Efter att ha experimenterat med att flytta trapporna kom Kurt fram till att Stockholms stadshus fått den kungliga entrén.
En insändare i HP 1986 raljerade över att två tolvåringar nekats inträde utan målsman. Johannes hade förklarat sin rädsla för att barn förstör modellerna.
”Jag skulle inte heller våga släppa in någon som med häftiga rörelser kunde bringa de halvruttna plywoodlådorna, förlåt modellerna, på fall”, skrev den anonyme insändaren ”Infödd”.Bilderna i reportaget visar att insändaren var väl kategorisk, men hen hade ändå fångat en känsla som Johannes yngste son Janne tog fasta på när han tog över Miniland 1987. Nämligen att en barnfamilj på 60-talet styrdes av vuxna, men ett par decennier senare var det barnen som stod i centrum. Så Janne byggde linbanor och minigolf, och arrangerade event som drog mycket folk. 1991 hade man cirka 50 000 besökare.
Men att underhålla parken var enormt krävande, och när Janne valde att sälja parken 1997 berättade han om sitt beslut i HP:
”Jag har tillbringat alla somrar sedan jag var 12 år med att köra tåget och klippa gräset på Miniland. Far ville att företaget skulle stanna inom familjen i hundra år. Nu när jag har egen familj måste jag välja: jobba 80 timmar/vecka eller vara en bra pappa”.
Det var Halmstadpojkarna Micke Eliasson och Micke Andersson som köpte Miniland och därigenom förverkligade en gammal barndomsdröm.
– Jag är en äkta modellbyggare, berättar Micke Andersson och fortsätter:
– Micke Eliasson var grym på maskiner och administration. Så vi kompletterade varandra väldigt bra.
De tog över Jannes plan om att satsa på en familjepark. Miljön fräschades upp, modellerna putsades och när Bertils konststen lades ned övertogs en Moai-staty och 91:an Karlsson i naturlig storlek. Minigolfbanan blev Piratland och Knatteland förvärvades.
– Vi hade fruktansvärt roliga dagar – och nätter. Ibland var det tufft, som när vi byggde modellen av Globen, men jag ångrar inte en sekund, minns Micke Andersson.
Investeringarna gav resultat och plötsligt började stora aktörer i nöjesparksbranschen att höra av sig.
– Vi fick höra att man funderade på att öppna en park utanför stan, och vi hade inte klarat oss i konkurrensen. Så då bestämde vi oss för att sälja, men helst till en lokal köpare, förklarar Micke Eliasson.
Mikael Andreasson, sonson till grundaren av Axels nöjesfält, tog över 2005. Namnet ändrades till Halmstad äventyrsland och små delar av Mini- och Sagoland lever kvar. Trots att det är över tio år sedan namnbytet kallades busshållplatsen ”Miniland” till för något år sedan. Och i HP 2014 kunde läsarna se en bild på en tysk familj som hade passat på ”att besöka Miniland.”
Så även om större delen av Sverige i miniatyr är borta, finns minnet kvar i Halmstads själ.
