Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    1/21

    Landshövdingen Lena Sommestad – nybliven 60-åring som nu är halvvägs

    60 år fyllda och tre år kvar på sin post. Lena Sommestad har kommit halvvägs som landshövding i Halland. Vi har träffat henne för en intervju där hon blickar tillbaka – men framför allt ser framåt.

    Stort grattis! Hur känns det att blir 60 år?

    – Ja… jag får nog säga att det är en utmaning. Det är en obönhörlig påminnelse om att tiden går. Men kanske är de jämna födelsedagarna en anledning att stanna upp och tänka till: ”Mellan 50 och 60 gjorde jag det här – vad ska jag göra mellan 60 och 70?”.

    Så vad tänker du göra när ditt förordnande går ut våren 2020?

    – Jag är samhällsvetare i grunden och det finns många ämnen jag skulle vilja ge mig på. Ibland känner jag en stor längtan efter att skriva, kanske läroböcker.

    Du blev först erbjuden jobbet som landshövding i Jämtland, men det gick i sista stund till en annan person. Så du fick Halland i stället – kommentarer på det?

    – Det var bra. Jag är oerhört förtjust i Halland. Det är ett välmående län med en stark framtidstro. Man brukar ju säga ”Var glad att du är frisk” till människor, det kan man även använda på geografiska regioner.

    Du har haft krävande uppdrag i många år – vad är det du har fått försaka?

    – Den lediga tiden. Det har blivit väldigt många arbetstimmar och ibland har jag sagt till mig själv ”är du inte riktigt klok?”. Visst har barnen klagat någon gång, men jag hoppas att de också har inspirerats av mitt engagemang. Demokrati och välstånd är inget vi kan ta för givet, de måste ständigt försvaras och alla måste ta sin del av ansvaret.

    – En förutsättning för min karriär har också varit att min man och jag lever i ett jämställt äktenskap.

    Var och hur hämtar du energi?

    – Jag promenerar – Prins Bertils stig är en favorit – och jag läser mycket. Sen har familjen ett fritidshus i norra Bohuslän, och jag brukar också åka till min barndoms sommarstuga utanför Tranås. Där ligger Sommen, den sjö som har gett mig efternamnet Sommestad – som för övrigt uttalas med ett O, inte ett Å.

    Berätta kort om ditt jobb.

    – Jag är chef för länsstyrelsen och ska se till att verksamheten, med cirka 200 anställda, fungerar väl. Vi har statens uppdrag att arbeta med en massa viktiga saker: jämställdhet, miljö, kultur. Och integration, det har varit en jättestor fråga de här tre åren.

    – Jag ska också representera Halland. Det kan handla om att klippa bandet vid en invigning, sitta med i Hallands Akademi och utse stipendiater eller bevaka våra intressen i rikspolitiken.

    Halland som eget län eller som del i en storregion?

    – Vi har varit väldigt tydliga med att Halland bör bevaras som en enhet. Som landshövding ansvarar jag i dag för sex kommuner och kan överblicka dem alla. Det hade inte gått i ett storlän med 71 kommuner.

    – Ett tag trodde jag att jag skulle bli Hallands sista landshövding, det tror jag inte längre. Det känns bra, inte minst som det här ämbetet har traditioner ända tillbaka till 1600-talet.

    Är det svårt att ha ett opolitiskt uppdrag efter att tidigare ha jobbat för ett parti?

    – Ja, på ett vis. Men samtidigt är jag akademiker i grunden, och ser det som att jag var gäst i politiken under mina år som aktiv inom S. Jag kommer inte från ett socialdemokratiskt hem, utan gick med i partiet först i början av 1990-talet, när den ekonomiska krisen slog till. Jag ville tillföra en historisk botten till allt det vi kämpat oss till i Sverige under 1900-talet, ett samhällsbygge som vilar på jämlikhet och rättvisa, oavsett var du kommer ifrån. När allt det var i fara bestämde jag mig för att ta ställning och propagerade öppet för att även vi forskare måste våga göra just det.

    Men var inte det kontroversiellt, forskning ska väl vara helt opartisk?

    – Givetvis. Allt du gör ska ha vetenskaplig legitimitet och dina metoder ska vara professionellt oklanderliga. Däremot är du fri att välja frågeställningar som du tycker är viktiga. Till exempel är jag som ekonomhistoriker väldigt intresserad av hur befolkningens sammansättning påverkar ett land. Är det lättare att skapa välstånd med en åldrande befolkning – eller är det tvärtom? Hur påverkar kvinnors utbildningsnivå den ekonomiska utvecklingen? Och så vidare.

    Hur kom det sig att du blev miljöminister 2002?

    – 1998 blev jag vd för Institutet för framtidsstudier och gav mig in i debatten om hur välfärdsstaten ska överleva i en ny tid. Förmodligen ville Göran Persson ha en expert i sin regering, men för mig var det häpnadsväckande, ja, obeskrivligt märkligt, att jag fick frågan. Jag hade ju inte gått den traditionella vägen, via SSU och kommunpolitiken, utan saknade politisk erfarenhet.

    Tvekade du någonsin?

    – Nej. Jag landade i att det var ett sådant erbjudande man måste säga ja till – för annars undrar man nog hela livet vad som hade hänt om man inte hade gjort det.

    Du var skeptisk till EMU och EU, och vissa kallade dig ”marknadsfientlig”. Det spekulerades också i att ditt landshövdingeuppdrag var ett sätt att manövrera bort en alltför självständig och frispråkig person från den innersta S-kretsen.

    – Nja… Jag blev glad när jag fick frågan om jag ville bli landshövding, jag såg det som ett erkännande. Men allt har sin tid, det var nog dags för mig att lämna politiken. Och jag hade en riksdagsplats för S i Uppsala, men valde själv att hoppa av.

    Du har haft många separata karriärer i den ”stora” karriären. Hur ser du på det?

    – Det har varit en stor förmån att få lära känna så många olika världar: den akademiska, den politiska och den statligt administrativa. Dessutom har jag varit vd för Svensk Fjärrvärme och jobbade då mycket med näringslivet. Samtidigt har det varit tufft att hela tiden sätta sig in i nya sammanhang, ibland har jag inte vetat var jag har haft min ”riktiga” identitet.

    – Jag har en tvillingsyster, Eva, och när vi var små hade hon en röd säng och jag en gul. En gång la mina föräldrar mig i hennes säng av misstag och då tittade jag upp och sa: ”Vem är jag – är jag Eva eller är jag Lena? Ungefär så har det varit.

    Den här veckan är det du som har blivit firad, bland annat med en stor mottagning på Slottet i måndags, men du har också andra högtidsdagar att fundera kring?

    – Ja, Slottet fyller 400 år nästa år och kungamötet i Halmstad ägde rum 1619. Så att jag har fyllt 60 är en liten sak i sammanhanget.