– När Migrationsverket i slutet av förra veckan informerade om att alla ska bussas till Piteå, långt upp i Norrland, var det många som bröt ihop och började gråta, säger Marie Runnman, platsansvarig på boendet Civilen i Söndrums industriområde.
Asylboendet – som ryms i lokalerna som i mer än 50 år var Civiltryckeriet i Halmstad – öppnade så sent som i maj, men ska redan stängas. Av de 50 platserna är för tillfället 35 belagda.
–Visst förstår jag att Migrationsverket måste göra sig av med platser när flyktingtrycket i Sverige har minskat, men jag fattar inte varför man behåller sämre ställen än det här där alla trivs, tillägger hon.
– För oss blir det katastrof om vi tvingas upp till Piteå, säger Juliette från Nigeria, som har varit två år i Sverige.
–Det här är sjätte stället vi bor på, men det är ett av de absolut bästa, förklarar hon och jämför de olika boendena hon har varit på i Varberg, Långaryd, Kinnared, Frösakull och Tylösand.
Som vuxen uppskattar hon framförallt att man slipper ta bussen för att handla, utan att det går att promenera till en affär. Dessutom påpekar hon hur bra hennes söner, tvåårige Abraham och fyraårige Abel, trivs med att alla som bor där har barn.
– De har börjat få kompisar på förskolan, men nu slits de upp från allt.
Noah från Syrien, som är gravid med sitt fjärde barn, är inne på samma linje. Efter att ha bott i Borås och Alingsås säger hon sig äntligen trivas på det nuvarande stället.
– Vi har förlorat vårt land, men här har vi kunnat bygga upp relationer till de andra på boendet så att vi för ett tag kan glömma kriget i Syrien, säger hon och fortsätter:
– Tvingas vi nu flytta igen känns det som att vi ännu en gång förlorar allt och måste börja om från noll.
Flera av dem berättar om vänner och släktingar i Malmö eller Göteborg och hur avståndet upp till Piteå skulle göra det omöjligt för dem att hålla kontakten.
–Med vår ekonomi kan vi inte ge oss ut på så långa resor, säger Nagme från Afghanistan och berättar att Civilen är tredje stället hon bor på under de tio månader hon har varit i Sverige.
– Min make älskar att arbeta och har haft en praktikplats i två månader, som han är så glad över, men om vi flyttar måste han sluta, säger hon.
Att Migrationsverket har sagt att de slipper flytta till Piteå om de skaffar eget boende i Halmstad hjälper inte, menar Nagme.
–Så länge man inte har ett riktigt jobb har man inte råd.
Teigst från Etiopien tar med oss in på rummet där hon och tioårige sonen Dawit bor.
–När vi bodde i Hasslöv fanns det ingen affär i närheten och det var alltid trångt när man skulle laga mat. Här har i stället varje familj en egen kyl och frys på rummet – och sedan är man två familjer per spis i köket, förklarar hon.
– Jag är orolig för hur mamma ska klara kylan i norr med sina astmatiska besvär, fyller Dawit i.
Systrarna Zahar och Sahar från Afghanistan är 15 respektive 12 år – och är de på boendet som pratar bäst svenska.
– Vi gick i skola fem månader i Hishult och här pluggar jag för mig själv varje dag, säger Zahar och visar sina böcker och anteckningar.
– Men efter att vi fick beskedet om Piteå har jag inte kunnat koncentrera mig.
Dels är hon skrämd av att hennes mamma har slutat äta efter flyttbeskedet i förra veckan, dels är hon ledsen över att behöva flytta så långt bort från sin vän i Knäred – som lärt henne så mycket svenska.
– Innan jag träffade henne sade jag i princip bara ”Hej, hur mår du?”, men hon har fått mig att öva och öva. Jag har bara en vän, men nu blir jag av med henne också, säger Zahar och gråter.
