Janne Jönsson: ”Jag vet hur det känns att kallas svartskalle”

Vi sitter i huset i Tylösand utmed det 17:e hålet på Halmstad norras golfbana. Under byggåretregnade det in hundratals bollar från snedslående golfspelare.

Men efter banjustering regnar det, som den här dagen, numera bara droppar från skyn.

Det är här som Janne funderar på startelvor, eventuella nyförvärv och allsvenska premiärer men framför allt – kopplar av och samlar energi.

– Det är ju det man kan här ute med naturen om hörnet.

Från övervåningen är det havsutsikt i huset som Janne och hans fru Cecilia tillstora delar har ritat själva.

– Jo, det är väl mycket efter eget huvud, men självklart ihop med en arkitekt för att få ihop alla bitar.

Huset – som från början var ett enplanshus –stod klart för tolv år sedan, lagom till flytten till Norge.

– Tanken var ju att det skulle bli två år i Norge. Men det blev tio. Så egentligen är det bara tredje året som jag bor här på riktigt.

Intresset för hus och boende har, liksom fotbollen, följt Jönsson som en röd tråd genom livet.

Hur kommer det sig?

– Att utveckla, förbättra och förädla har alltid intresserat mig och varit spännande, förklarar han.

Låter inte helt olikt ett lagbygge i fotboll?

– Nej, precis så är det ju. Men Cecilia, min fru, har samma intresse för inredning. Så just nu förverkligar hon en dröm, och håller på och renoverar en stuga i Vrå i Småland där vi köpt en sjötomt. Och så var det också i Norge där vi köpte hus och lägenheter på alla ställen och sedan fixade till dem.

Därför var Jannes första boende när han flyttade hemifrån inte en lägenhet utan – ett hus.

– Jo, en liten mini-Hallandslänga i Trönninge byggd på 1800-talet som jag köpte när jag var 20 och som vi byggde övervåning på.

Så du är alltså händig?

– Nej, nej, det vill jag inte kalla mig i dag. Men då kanske jag var det, på hantlangarnivå i alla fall.

Jan Jönsson föddes i Halmstad den 24maj 1960. Pappa Uno kom från Okome och mamma Karin från Ålstorp utanför Laholm och han har dessutom en två år äldre syster, Karina. Han växte upp på Odalvägen innan föräldrarna 1969 förverkligade sin dröm att bygga ett eget hus, i Trönninge.

Det var där som idrottsintresset tog fart på allvar och speciellt för en stor och en liten boll.

– Fotbollen blev ju en naturlig del eftersom jag följde med pappa som var målvakt i Vapnö.

– Men bordtennisen – det var tack vare min engelsklärare, Arne Johansson, i Eldsberga Skol IF som fick mig in på den banan.

Medan det blev fotboll i Trönninge IF tog han bussen eller fick skjuts in till stan till Halmstad BTK med Curt och Lasse Holmqvist i spetsen.

– De blev som en extrafamilj för mig, inflikar han.

Snart var han i HBTK:s A-lag tillsammans med den två år äldre Jan ”Jana” Nilsson och redan som 15-åring debuterade Janne i Trönninges A-lag i fotboll.

Men till slut var han tvungen att välja och 1977 blev han uttagen till juniorlandslaget i fotboll.

– Det blev avgörande. Samtidigt kände jag att fotbollen skulle kunna ta mig ännu längre ut i världen. Fast då visste jag ju inte att jag skulle livnära mig på den.

Nu hörde också Halmstads BK av sig och den 1 januari 1978 skrev Janne på för den klubb som han skulle vara trogen i 15 säsonger. Då hade han nått ikonstatus som den meste HBK-aren genom tiderna, trots att han i grunden var – halmian.

– Jo, för att pappa också var det. Inte för att de hade likadana dräkter som Trönninge, skrattar han.

Men att leva på fotbollen var då inte att tänka på och parallellt arbetade Janne på Folkets hus i Stenhuggeriet tillsammans med två kvinnliga kolleger med att ta hand om elever som kommit snett i tillvaron. Detta efter att han, efter fullgjord värnplikt, hade gått en tvåårig fritidspedagogsutbildning på Högskolan.

– Jag läste pedagogik, psykologi, metodik, förståelse... Sådana saker som jag verkligen sedan har haft nytta av som tränare.

I fyra år arbetade Janne på miljökliniken. Men intresset för boende fanns där hela tiden och nu hade Jönsson också upptill sina jobb börjat läsa till fastighetsmäklare.

– Jag hade lärt känna bröderna Broberg och Bruno ringde upp och erbjöd en betald utbildning mot att jag sedan skulle börja arbeta där, berättar Janne.

Och så blev det. Mellan 1988 och 1992 kombinerade Jönsson spel i HBK med fastighetsmäkleri. Då hade han också bytt stugan i Trönninge mot ett stort tegelhus på Vallgatan som renoverades, men hamnade i media när han, trots klartecken från vissa myndigheter, ovetande rev ringmuren när han byggde ett garage.

– Jo, då var det en del skriverier... konstaterar Janne som har kvar huset som han i dag hyr ut.

– Det är så mycket känslor kvar i det och Vallgatan, så jag har inte kunnat sälja det.

Men i början av 90-talet gick karriären i HBK mot sitt slut när hans tidigare tränare Stuart Baxter ville ha över Janne till Japan.

– Ett nytt land, ett nytt språk, ett nytt jobb – för mig var det ett fantastiskt äventyr.

Första resan gick till Hiroshima och Sanfrecce.

– Jag kommer ihåg att inför avresan blev jag intervjuad i radio av Staffan Heimerson och när han frågade hur jag hade förberett mig försökte jag smöra genom att säga: ”Jag har läst din bok, ”Japaner, japaner, japaner”. Det var bara det att den hade Herman Lindqvist skrivit...

Baxter hade också sett något som Janne inte själv hade insett: hans potential som tränare. Så två år senare var han tillbaka i Japan. Nu i Vissel Kobe, som assisterande tränare.

– Ja, det var Stuart som fick in mig på den banan för själv var jag för upptagen av lärarjobbet och det som fastighetsmäklare.

Men äventyret höll på att ta slut innan det ens hade börjat.

Den 17 januari 1995 väcktes Janne på hotellet av beskedet att en stor jordbävning, den största i Japan sedan Tokyo 1923, hade drabbat Kobe. 6 434 personer omkom, bortåt 35 000 skadades och 300 000 människor blev hemlösa.

– Jag var i Köpenhamn för att skriva på kontraktet och skulle åka över några dagar senare. Men nu blev avresan framflyttad en månad och när jag kom dit var vägnätet raserat och mycket förstört, så de första månaderna fick truppen bo en bit utanför stan. Det var en märklig upplevelse där man fick lära sig att leva med faran för jordskalv.

Det var också i Japan som Janne skulle inse att tränaryrket var hans framtid.

– Bara för att man har varit en hyfsad spelare betyder det inte att man är lämpad som tränare. Men jag fick ganska omgående respons från spelarna.

Under vistelsen fick han också många vänner för livet, däribland Michael Laudrup och Arsenals manager Arsene Wenger, och var på återbesök i samband med VM 2002.

– Eftersom japaner är så dåliga på engelska blev andra sejouren, i Kobe, betydligt enklare när jag hade lärt mig prata japanska.

I dag kan han fortfarande prata japanska, vilket han nu har nytta av med Kosuke Kinoshita i laget.

– Om jag får styra tempot. I en japansk film är jag körd. Och skriva är kört. De har tre alfabeten.

För Janne fick också känna på hur det var att vara invandrare, boende i ett främmande land. Något som fick honom att tänka tillbaka på ungdomsåren.

Med becksvart hår och bruna ögon var det många som trodde att Janne kom från ett annat land.

– De som kom från Jugoslavien såg mig som en slags brorsa. Och på planen fick jag höra både det ena och det andra. Så jag vet hur det känns att bli kallad jävla svartskalle och halvneger.

Hur kändes det?

– Med en pappa från norra och en mamma från södra Halland tog man ju inte särskilt allvarligt på det. Men hade jag inte varit svensk så hade det förstås känts hårdare. Så för mig är det väldigt lågt och ointelligent att det finns rasism som går på hudfärg. För det är väl det som är spännande, att vi är olika?

Inför sista året i Japan träffade han, på hemvisit i Halmstad, också sin blivande fru Cecilia som själv hade spelat fotboll i BK Astrio och nu, som polis, fick möjlighet att delvis jobba i landet i öst. Hösten 1999 gifte de sig och fick så småningom barnen Zara och Axel.

Då hade familjen flyttat hem.

– Jag trivdes verkligen där även om det blev en del dråpliga missförstånd och mycket var udda. Så kanske att jag hade stannat längre om jag hade haft den högsta tränarutbildningen, funderar Jönsson högt.

Men hur är du som förälder?

– Jag hoppas och tror att jag med min grund i skolans värld är och har varit tillräckligt ledande, vårdande och lyssnande.

Och som ledare?

– Där hoppas jag att jag är rättvis. Men man kan inte behandla alla lika i ett lag, eftersom vi pratar om individer med olika förutsättningar.

Ljungskile, där tränaren Bosse Wålemark avsatte sig själv för att ge plats åt Janne varpå Jönsson satte ut Wålemark på planen och kontraktet räddades, och Landskrona Bois – som han tog upp i Allsvenskan – blev efter hemkomsten de kommande klubbadresserna.

Men det var i Norge som Janne skulle sätta det stora avtrycket när han tog Oslo-klubben Stabaek från division 2 till NM-guld. Det gjorde att han i olika omgångar fanns med diskussionen som norsk förbundskapten, men även när Lars Lagerbäcks ersättare skulle utses.

I stället tog han över storklubben Rosenborg där två tredjeplatser inte var bra nog, ”det var bara guld som gällde”, innan det blev lilla Aalesund när familjen hade flyttat hem till Halmstad, där Cecilia i dag arbetar som säkerhetskonsult.

Men 2015 var det slutpendlat.

– Jag flyttade först och främst hem för familjen och för min pappa som var dålig. För Halmstad har hela tiden varit den fasta punkten, där vi alltid har haft något hus att komma hem till. Antingen på Vallgatan, tidigare sommarhuset i Laxvik eller Tylösand. Så när HBK hörde av sig tackade jag först nej. Men när jag fick frågan igen fick jag lite dåligt samvete eftersom vi haft diskussioner tidigare år och tajmingen då inte hade stämt. Så det blev ett ja.

Och när kontraktet går ut?

– Jag vill leva i nuet, även om jag tittar längre fram än nästa match. Så till sommaren – då kanske jag vet. Men nu ser jag fram emot en vår med allsvensk fotboll.

TEXT

Jan-Owe Wikström

jow@hallandsposten.se