Jag träffar Birgitta Gustafsdotter, tidigare Skåring. Hon har varit akutsjuksköterska, vårdpedagog, diakonissa, debattör, fritidspolitiker och sedan många år tillbaka medlem i katolska kyrkan i Halmstad.
Efter att HP skrev om domen mot en kvinna som fört bort sin dotter kontaktade hon tidningen för att ge ”den andra sidan” av det som hände när Julia gömdes från sin pappa och fördes ur landet.
Läs även: Bortförda Julia vill flytta hem
Vi tittar på den film som hon tillsammans med Julias mamma, mormor och morfar spelade in i gömstället sommaren år 2000.
Det är ett ”förhör” med en treårig flicka som inte har träffat sin pappa på flera månader.
En av de första frågorna som Julia får av sin mamma är var hon är. Hon svarar utan tvekan.
–I ett gömställe.
Varför är du i ett gömställe?
–För att pappa slår mig.
Mamman dömdes i somras för grov egenmäktighet med barn till ett års fängelse. Hon dömdes för den del av det 16 år gamla brottet som inte var preskriberat.
Birgitta berättar att det var sommaren år 2000 som hon fick frågan om hon kunde prata med familjen. Då hade Julia varit bortförd från sin pappa i tre månader.
Efter samtalet i kyrkan beslutades det genast att Julia och hennes mamma skulle gömmas. Birgitta kände direkt att det var ”för barnets bästa”.
–Syftet för oss var att Julia på alla sätt skulle få den hjälpen som hon kände att hon ville ha och hon ville absolut inte till pappa, säger Birgitta, som än i dag tror på vad barnet säger på filmen: att pappa kastar böcker på huvudet på henne och kissar henne i munnen.
Den polisanmälan som gjordes lades ner och tidigare utredningar hade inte heller visat att det fanns något som styrkte anklagelserna.
–Jag var väldigt besviken över polisens agerande och vad jag fick berättat för mig så hade det inte gjorts tillräckliga förhör, säger Birgitta Gustafsdotter som inte tror att situationen kring flickan och det hon hade fått höra under månaderna som bortförd från pappan påverkade hennes berättelse.
Birgitta var även med vid förhandlingar i vårdnadstvisten. Vid ett tillfälle togs Julias mamma av polis efter förhandlingen för att de ville veta var flickan fanns gömd.
Hur känns det att ni var delaktiga i början av det som skulle bli ett 15 år långt grovt brott?
– Det förstod vi ju antagligen inte då.
Men om du hade vetat det, hade du agerat annorlunda?
–Hade jag vetat att jag gjorde fel så hade jag naturligtvis inte agerat så, säger Birgitta Gustafsdotter, som menar att hon fram till nu inte har vetat att det som sedan hände var ett grovt brott.
–Jag har bara vetat om en sida av den här historien.
Ni fattade beslutet att gömma den här flickan. Tycker du med facit i hand fortfarande att det var rätt beslut.?
–Jag har först nu förstått att det vi gjorde var fel.
Julia ser ju det som att ni har varit med om att beröva henne barndomen och livet i Sverige. Hon blev av med hela sin identitet. Hon förlorade sin pappa, som sedan i alla år fört en kamp för att få hem henne igen.
–Men hon ville inte till pappan. Det var ju därför som de flyttade.
Men hon var ju tre år. Man kan väl inte fatta det beslutet när man är tre år gammal?
–Jag tror på treåringen och det som hon berättade för mig.
Kan du inte känna den minsta skuld över vad som hände den här flickan?
–Nej, det gör jag inte. Vårt enda syfte var att skydda flickan från pappan på alla sätt, säger Birgitta Gustafsdotter, som samtidigt medger att det här är en svår fråga.
–Som kristen vill jag inte göra något som är fel mot lagar och bestämmelser i samhället. Men det här är ett gränsfall. Jag skulle känna att jag svek den lilla flickan om jag inte hade fortsatt att medverka. Samtidigt som jag nu har insett att jag har varit medhjälpare till ett brott och att jag har sett saken ensidigt.
