Den slutsatsen drar länsantikvarien i Halland efter att analyser av trä från skeppet har gjorts.
Den dendrokronologiska undersökningen (årsringarnas följd) är gjord av Dendro i Köpenhamn och blev klar nu i måndags. Den bit av ett spant som är yngst av de analyserade proverna kommer från en tall som av allt att döma fälldes något av åren 1749 eller 1750.
Skeppet bör ha byggts en tid efter det. Kanske inte omedelbart eftersom virke till båtar i regel, i traditionell skeppsbyggnad, torkas och lagras innan det läggs i händerna på timmermännen.
–Man kan ändå vara säker på att det byggdes under senare hälften av 1700-talet, säger Staffan von Arbin, marinarkeolog på Bohusläns museum.
Bedömningen i nästa steg att är fartyget förliste eller strandade vid Gullbranna före 1850, det magiska år som bestämmer om ett fynd som påträffas ska klassas som fornlämning.
Von Arbin och hans kolleger har nu fått i uppdrag att närmare undersöka vraket; ta fler träprover som kan undersökas dendrokronologiskt och noggrannare genomleta fyndet.
Det blir en slags ”utgrävning”, så tillvida att vraket vallas in och sanden som nu fyller dess köl tas bort. Under det arbetet kommer arkeologerna att leta efter lösa föremål och annat som kan skingra frågetecknen om vad det egentligen är för ett skepp som ligger där.
Staffan von Arbin ser dateringen och uppdraget som spännande. Inte minst sedan hans tidigare profetior, efter det första besöket vid vraket för snart två veckor sen, kommit på skam: att skeppet var av yngre datum.
–Den samlade bedömningen man då kunde göra, att det var sent 1800-tal, byggde en rad enskilda faktorer som vart och ett inte säkert kunde säga något. Ett är att det var byggt helt i furu.
Detta, att spanten inte är gjorda av ek eller hållbart virke, gör att det kan vara ett fartyg som tillhört den särpräglade och unika bondesjöfarten i Halland; fartyg som byggdes och ägdes av bönder i ett kooperativt system för ett regionalt handelsutbyte i Kattegattområdet, mellan Danmark, Sverige och Norges sydkust. Denna urminnes tradition blomstrade fortfarande under 1700-talet.
–Man får vibbar om det kan vara ett sådant, säger Staffan von Arbin.
Totalt var det sex prover som togs för ett par veckor sedan. Två av dem hade ringar så att dess växttid kunde fastställas. Fler prover ska nu tas och undersökas, för att se om också växtplatsen för furorna kan ringas in.
Övriga rester av fartyget kommer däremot inte att tas om hand eller bevaras. Det meddelar länsstyrelsen, som är den myndighet som lokalt råder över forntida fynd och lämningar.
–Det är både ekonomiskt och praktiskt omöjligt, eller vart fall mycket svårt, att ta hand om och bevara vraket, säger Hans Bergfast, länsantikvarie i Halland.
Beslutet, taget i samråd med Riksantikvarieämbetet, är därför att vraket efter den fördjupade undersökningen ska ligga kvar där det ligger. Det är då fortfarande ett fornminne. Det får därmed inte skadas eller tas bort av någon annan, skyddad av Kulturmiljölagen. Marken och stranden ingår för övrigt i ett naturreservat.
–Realistiskt sett kommer det, eftersom vraket eller delar av det ligger i vatten, att utsättas för en nedbrytning, säger Bergfast. Men, fortsätter han, det är klart att om det görs exceptionella fynd under den arkeologiska undersökningen, kan det bli aktuellt att ta ett annat ställningstagande kring vraket.
