Börje kan fira 25 år som nykter

På söndag 16 juli firar han 25 år som nykter alkoholist.

Men det krävdes ett hjärtstopp och en nära-döden-upplevelse för att Börje Andersson skulle vakna på allvar – och sluta dricka.

En morgon i slutet av 1980-talet lämnade Börje Andersson hemmet i Sennan, men han åkte inte till jobbet. I stället körde han söderut till Helsingborg.

– Jag väntade tills banken öppnade, tog ut tio tusen kronor och gick ombord på färjan till Helsingör, säger han.

Börje åkte fram och tillbaka flera turer, och gick av varje gång färjan lade till i Helsingborg. I händerna bar han påsar med öl och sprit.

– Jag köpte full ranson, den som var tillåten på den tiden, säger Börje som lade in varorna i bilen, tog en ny tur och handlade mer.

– På båten drack jag en massa elefantöl och det är konstigt att ingen hejdade mig. Jag kan inte ha gått rakt.

Men det var ingen som ingrep, och nästa gång Börje kom till med­vetande satt han i bilen. Mitt i en skog.

– Jag hade inget minne av att ha kört dit och visste inte var jag var. Jag fick köra en bit tills jag såg en skylt och insåg att jag var norr om Oskarström, säger Börje som stannade i skogen utan mat i flera dagar, tills han hade druckit ur alla flaskor. Då åkte han hem till fru och barn som inte hade haft en aning om var han höll hus.

– Så där sjuk var jag på den tiden, säger Börje och skakar på huvudet.

De förvirrade dagarna var ett bottenläge under hans tid som alkoholist, men det inträffade flera liknande incidenter både före och efter vistelsen i skogen.

Det berättar Börje en sommardag 2017. Vi sitter vid köksbordet i hans och sambon Gunillas lägenhet på Landfästet och det är stundtals svårt att koppla ihop berättelserna från de galna åren som missbrukare, med hans lugna framtoning.

Många Halmstadbor känner säkert igen Börje. Han brukar stå på olika scener, spela gitarr eller bas, och sjunga schlagers och andra glada sånger.

Och det gjorde han även under de vilda åren.

– Jag drack när jag spelade, men jag var tvungen att skärpa mig. Jag kunde inte hälla i mig hur mycket som helst, om jag blev alltför full fick jag inte vara med längre. På det sättet har nog musiken varit min räddning.

Börje växte upp på Öster i Halmstad med en pappa som spelade dragspel, och snart spelade han själv. Men pappan förde även vidare andra anlag.

– Han var periodare och jag tänkte att ”jag ska inte bli likadan” – men så blev det. Jag var väl 14 år när jag började dricka och det var som om en ny värld öppnade sig.

Börje började jobba som 15-åring, till en början som traktor­förare. Han spelade även i dansband som Bertil Strands orkester och Ronis orkester på kvällar och helger, och drack före, under och efter spelningarna.

– Jag gled gradvis in i ett beroende, säger Börje som inte blev nyktrare när han, 22 år gammal, började jobba som rörläggare åt Halmstads kommun.

– Vi var tre i mitt arbetslag och alla drack. Vi delade en 75:a under förmiddagen men märkligt nog blev jobbet ändå gjort. När arbetsdagen var slut tog vi våra bilar och åkte hem rattfulla.

– Det är fruktansvärt att tänka på vilka olyckor jag kunde ha orsakat. Tyvärr blev jag aldrig stoppad av polisen.

Börje hade gift sig och fått barn i samma veva, och även hans fru var alkoholist.

– Vi brände sprit hemma och det var en stökig tillvaro, där barnen fick lida. En gång ringde de polisen när vi bråkade, och socialen gjorde hembesök. Men vi lurade dem och försäkrade att bråket var en engångsföreteelse.

Börje var inne i en total självförnekelse och hävdade att ”jag kan sluta dricka när jag vill, men jag gör det i morgon”.

Han skilde sig från sin fru (som senare avled på grund av sitt missbruk) och söp allt hårdare.

Till slut rasade han ihop, en dag i mitten av juli 1992.

– Ambulansen plockade upp mig och jag fick senare höra att hjärtat hade stannat – men att de hade fått i gång det.

Det blev en vändpunkt för Börje, som räknar den 16 juli 1992 som sin första riktigt nyktra dag.

– Jag var tvungen att förändra livet. På jobbet krävde de att jag sökte vård och socialen hotade att ta barnen.

Börje skrev in sig på Althea, ett behandlingshem som drivs av Halmstads kommun, och började på allvar förstå att människor hade tagit skada av hans drickande, främst barnen.

– Jag hade lovat dem många saker som aldrig blev av, och de ville aldrig ta hem kompisar. De skyddade oss, som barn gör.

Om dessa insikter var smärtfulla, så hade tiden på Althea också sina ljusa sidor. Mycket ljusa.

– Behandlingen fungerade och jag hade även en stor hjälp av att vara med i Anonyma alkoholister. Jag blev helt euforisk och kunde ha ställt mig på Stora torg och skrikit ”Jag är nykter!”, säger Börje som fick behålla jobbet.

– Jag fick även vårdnaden om barnen efter att ha hållit mig nykter i nio–tio månader.

I dag har det gått ännu fler veckor, månader och år, 25 stycken för att vara exakt, utan ett enda återfall.

– Jag har inte ens varit nära. Visst kan jag känna mig sugen när jag ser någon dricka en kall öl, men jag har alltid med mig läsk, vatten, juice eller något annat. Jag vet vad ett enda glas kan leda till och äter inte ens en chokladpralin, där det kan finnas spår av alkohol.

– Ett bra sätt att hålla sig nykter är att vara öppen med sin bakgrund. Det är ingen som frågar mig om jag vill ha en öl.

Börje började efter ett tag som nykter själv arbeta med missbrukare och på Althea. Han har genom åren hållit föredrag om sin alkoholism, bland annat för AT-läkare och skolbarn.

2007 blev han dock sjukpensionär efter att ha drabbats av flera hjärtinfarkter.

– Enligt läkaren hade det inte med mitt missbruk att göra, men jag tvivlar. Såväl hjärta som lever tar stryk av tungt drickande.

Det säger Börje Andersson som i dag mår alldeles utmärkt. Han och Gunilla stortrivs på Landfästet, och han simmar och tar långa promenader. Dessutom spelar han i olika sammanhang, bland annat med Halmstads dragspelsklubb.

– Jag är en mycket bättre musiker sedan jag blev nykter.

Ja, och på söndag är det exakt 25 år sedan. Hur ska du fira? Blir det storslaget?

– Nej, jag hittar på något med barnen och deras familjer. Barnen är väldigt förlåtande och visar ingen bitterhet mot mig, trots allt som hände under deras uppväxt. De kan till och med skratta åt gamla episoder, men det gör inte jag. Jag är annars en glad person som har nära till skratt, men inte när det gäller åren som alkoholist.

Per Kågström