Strid om hur många lodjur Halland bör ha

I morgon onsdag träffas den så kallade viltförvaltningsdelegationen i Halland, ett organ inom länsstyrelsen som består av politiker, experter och olika näringsföreträdare.

Delegationen, där Ljung är ledamot, har bland annat till uppgift att besluta om ”förvaltningsmål” för rovdjuren – och nu är det dags för lodjuren. Beslutet ska ersätta ett gammalt och kanske lite oklarare beslut om önskvärd miniminivå.

Förvaltningsmåletanger det antal rovdjur som länet bör ha och upprätthålla. Först när det målet är uppnått kan det vara dags att tillåta viss licensjakt för att begränsa en större utbredning. I Halland har det under överskådlig tid egentligen aldrig varit aktuellt med någon jakt på lo, populationen är för liten. Dock var det för ett par år sedan en tillfällig skyddsjakt på en lodjurshanne, som sköts efter att ha fått smak för tamdjur och orsakat ett flertal angrepp på får, bland annat i Falkenbergs inland.

Claës-L Ljung tänker nu gå emottjänstemannaförslaget om sex familjegrupper som mål, och menar att Halland i stället bör ligga på tre.

När begreppet familjegrupp används för att beräkna lodjur, så ska man multiplicera med i snitt 5,5 individer som utgör en familj.

Striden rör sig därmed om att antingen tillåta cirka 16 lodjur i Halland eller att tillåta 33.

För närvarande är detta mer en teoretisk fråga. Lodjuren visar på varierande upp- och nedgång över åren i Halland, som därmed inte kan peka på en stadig uppgång. Bara enstaka år har man vid spårning och inventering noterat fler familjegrupper än tre.

Just nu ligger antaleti Halland på två eller tre familjegrupper (10–15 individer), alltså i nivå med vad Claës-L Ljung tycker är rimligt, men som andra viltexperter menar är i underkant för att hålla en pålitlig och inte alltför sårbar stam.

– Jag tycker att det finns en balans just nu, och i Halland är ju slätt- och kustlandet inte ens aktuellt för rovdjur. Och då är det märkligt om vi ska ha ett förvaltningsmål som ligger högre än till exempel Jönköpings län och Kronobergs län, säger Claës-L Ljung.

Han syftar på att Jönköping och Kronoberg har bestämt sina mål till vardera fem familjegrupper.

– På många håll i inlandet finns det får i hägn. Det är framför allt med tanke på tamdjursangreppen som jag menar att lodjuren ska hållas på den här nivån. Även om det inte varit så många angrepp på sistone så kan vi ju inte vänta på att lodjuren och angreppen ska bli fler, menar Ljung.

Länsstyrelsen anseratt oron för ökande tamdjursangrepp, med sex familjegrupper, är obefogad:”Angrepp på tamdjur är inte direkt kopplat till antalet lodjur. Problemet med enstaka individer som gör fler angrepp bör kunna lösas med skyddsjakt.”

Nationellt bedömer man också att vi går mot en ökande lodjurspopulation i södra Sverige men möjligen en aningen minskande i mellersta och norra Sverige; det förklaras av att tillgången på lodjurens föda, framförallt rådjur, är större i de södra delarna.

I Sverige ligger antalet lofamiljer kring 220–230, alltså mellan 1 200 och 1 300 lodjur totalt.

Claës-L Ljung räknar med att fler går på hans linje med ett mål på tre familjegrupper i Hallands län, vilket i så fall skulle vara identiskt med vad Naturvårdsverket satt som absolut miniminivå.

Din egen erfarenhet av lodjur?

– Jag såg ett när jag kom körande på vägen mellan Ätran och Fegen för några år sedan. Det är enda gången, men vid annat tillfälle stod jag och pratade med en person ute i skogen. Han såg då en bit bakom min rygg hur ett lodjur slank förbi. Så med tanke på det missade tillfället, så var det ju roligt att få se lo en annan gång, säger Claës-L Ljung.

Håkan Bergström