Lever normalt. Axel Lilja upplever att det är en mer sansad syn på hiv i Norge eftersom informationsplikten inte finns där.
Lever normalt. Axel Lilja upplever att det är en mer sansad syn på hiv i Norge eftersom informationsplikten inte finns där.

Axel Lilja låter inte viruset påverka livet

24-årige Axel Lilja från Våxtorp har levt med hiv i två år. Han är kritisk till att Sverige har kvar informationsplikten och menar att den bidrar till att personer med hiv målas ut som farliga.

ANNONS
|

Axel bor och arbetar i Oslo. I Norge finns inte informationsplikten. Han måste, enligt lag, ha kondom vid sex, men han behöver inte berätta för den andra personen att han har hiv.

– Jag upplever att man har en mer sansad syn på hiv i Norge, just för att informationsplikten inte finns, säger han.

Han förstår hur man resonerar kring att lagen finns i Sverige, men tycker att den borde utredas.

Och beroende på vad som kommer fram, sedan förändra lagen efter det.

Axel Lilja menar att informationsplikten skapar stigmatisering kring personer som lever med hiv.

ANNONS

– Informationsplikten gör att människor tror att hiv är lätt överförbart och det gör att personer som får hiv känner sig farliga, säger han.

Han menar att folk generellt sett har väldigt dålig kunskap om hur det är att leva med hiv.

– Det finns fortfarande de som tror att man kan få hiv av att dricka ur samma glas eller att hångla och en del tror att det är en dödsdom att få hiv, säger han.

Ett piller om dagen är allt som krävs för Axel Lilja att bromsa utvecklingen av viruset. Han upplever inte några biverkningar av medicinen, utan lever precis som innan han fick diagnosen.

– Jag arbetar, lever, ska inte dö och mår bra.

Ända sedan han fick beskedet att han har hiv har han varit helt öppen med sin diagnos. Eftersom det är så ovanligt att människor går ut med att de lever med viruset får han ofta frågor om det.

En av de vanligaste frågorna han möter är hur han fick hiv. Det är en fråga han tycker är skuldbeläggande och till viss del egoistisk.

Han menar att en del människor tycks fråga för att få en förklaring till varför det ”gick fel”.

ANNONS

– Och när de fått svaret är de nöjda och frågar inget mer om min hälsa. Jag har inte lust att vara ett exempel på ett misstag, säger han.

Flera gånger har han blivit illa behandlad på grund av sin diagnos. En dag när han satt i en buss och pratade om sin hiv-medicin med en vän på telefon fick han en tillsägelse att han pratade för högt.

–Jag förstod direkt att det handlade om att jag pratade öppet om att jag har hiv. Jag fick en klump i magen, pulsen ökade och jag kände mig illa till mods, säger han.

När telefonsamtalet avslutats frågade Axel Lilja mannen vad det var som hade stört honom. Mannen svarade att han inte tycker att man pratar om sjukdomar öppet.

–Jag blev nyfiken och frågade var gränsen går för vilka sjukdomar man får prata om. Mannen svarade alla diagnoser, men jag tvivlar på att han hade sagt till mig om jag hade pratat om insulin, säger han.

Genom sina upplevelser av att komma ut som homosexuell har Axel lärt sig att säga ifrån.

– Om man inte står upp för sig själv kommer man att bli trampad på och då kommer man att känna en bitter smak i munnen. Om man i stället reagerar direkt kan man lämna det och gå vidare.

ANNONS

Under perioder har det varit jobbigt att leva med hiv, till exempel när han fick beskedet och när han började med medicineringen. Nu har han kommit mer till ro med sin diagnos och gläds också över det som sjukdomen har gett honom.

– Det har väckt ett engagemang i hiv-frågan, och genom mitt engagemang har jag träffat jättemånga fantastiska människor. Och så har jag fått möjlighet att hjälpa andra genom att vara öppen med diagnosen, säger han.

ANNONS