Viktig. Katarina Wennstam har skrivit en roman om en utsatt flicka.
Viktig. Katarina Wennstam har skrivit en roman om en utsatt flicka.

Wennstam har angeläget ärende

ANNONS
|

Kommissarie Charlotta Lugn är sjukskriven och på väg att bli avstängd efter att ha gjort ett allvarligt misstag i tjänsten. Hon tillbringar den mesta tiden i lägenheten, förutom i skymningen när hon beger sig ut på promenad. En kväll träffar hon en ung flicka på en parkbänk. Flickan bor i samma hus som Charlotta och ibland skriker hon sig igenom nätterna, till närmaste grannens ilska och förtvivlan.

Molly, som flickan heter, har armarna fulla av sår efter rakblad, och försiktigt lirkar Charlotta ur henne historien om vad som har fått henne att må så dåligt.

Samtidigt kommer ett hot om en förestående massaker på en gymnasieskola. Det leder till en ung man som varit klasskamrat med Molly och hennes bästa vän Miranda. Ingen trodde på Molly och Miranda första gången de berättade för polisen. Ska någon göra det nu? Och spelar det någon roll, är det inte redan för sent?

ANNONS

”Skymningsflickan” är Katarina Wennstams fjärde bok i serien om Charlotta Lugn och Shirin Sundin. I vanlig ordning har Wennstam ett angeläget ämne att avhandla, något som ger den extra tyngd. Tidigare i sommar läste jag ”Jakten på Kapten Klänning”, om spaningsarbetet på och gripandet av förre polismästaren Göran Lindberg, och jag kan inte låta bli att tänka på den när jag läser Wennstams roman. Äldre män som lockar unga flickor och utnyttjar dem sexuellt. Vad eller vem ger dem den rätten?

Wennstam skriver en rapp och effektiv prosa, driver upp tempot med korta kapitel men ibland blir jag irriterad över viss slapphet. Som att starta minst 90 procent av kapitlen på samma sätt. Det är ingen stor grej men jag skulle uppskatta den lilla omsorgen om läsarna. Jag kan också tycka att hon ibland nästan har svårt att trycka in Shirin och Charlotta i handlingen, åtminstone de första 200 sidorna, och att det vore bättre om hon valt bort dem helt. De tillför inte speciellt mycket och deras privatliv är inte tillräckligt intressanta för att motivera de korta nedslagen.

I övrigt går det inte att komma ifrån att Katarina Wennstams romaner behövs, till skillnad från många andra i spänningsgenren.

ANNONS
ANNONS