I Martin Engbergs nya roman ”En enastående karriär” får Jonas sin avhandling sågad på ett seminarium, bryter ihop och lämnar universitetet som en man utan fäste i tillvaron. Sambon sparkar omgående ut honom och han kan inte söka nya pengar och forska vidare.
Men också när han råkat ut för den där akademiska kölhalningen verkar det som sker honom egendomligt abstrakt. Han har inte riktigt landat. Och hela den lärda världen svävar också.
Från början ville han egentligen bli ambulansförare men fann att han inte kunde motstå den ”sublima stämningen” på universitetet. Framför allt kunde han inte motstå sin karismatiske handledare Stefan Larsson. Jonas försöker ta över Larssons akademiska husgudar och litterära teorier men också hur han lever och tar sig fram i tillvaron i hopp om att nå samma upphöjelse.
Vi blir de vi är genom att imitera andra, skrev Kurt Vonnegut i ett av sina geniala förord. Därför, summerade han, måste vi vara noggranna när vi väljer vilka vi ska imitera. Men Jonas är förblindad när han väljer och får därför i sig fel värderingar och ett akademiskt papegojspråk. Engberg parodierar pricksäkert den jargong som talas på institutionen och som oftast döljer ett verbalt krig. De där glosorna är egentligen vapen.
Jonas framstår som en alltför enkel själ, tycker jag, i varje fall i bokens första halva. Men det är kanske en förutsättning för att den stundom ganska grova satiren ska fungera. Men när han efter sju magra år tar sig an Larsson tätnar texten och blir vass och rolig, inte minst när Engberg skildrar universitetets undre värld.
Jo, Larsson är förstås ett hatporträtt. Just en sådan figur är ju ofta skildrad och textlynchad de senaste åren. I repen dinglar då den så kallade kulturmannen.
Uppgörelsen med Larsson sopar rent också på ett inre plan. Jonas blir en människa utan mycket tro men med betydande anspråk på makt. Om jag nu läser denna bildningsroman rätt.
Den utspelas i Göteborg. Då och då gör Jonas en tur ut på stadens gator eller beskriver hus och kvarter. Här finns en närvaro som stryker under att författaren är väl inbodd i staden.
Själv är bästa kreativa dräng och det vi försöker skapa måste vara genuint och äkta. Så är det för Jonas syster, en av de starkast lysande stjärnorna i konstvärlden. Det finns ett par spännande sådana motbilder. Men Jonas måste rätta in sig i ledet, hela det akademiska systemet är egentligen riggat.
