Hallänning. Christoffer Carlsson har rötterna i Halmstad. ”Den osynlige mannen från Salem” är hans tredje roman.
Hallänning. Christoffer Carlsson har rötterna i Halmstad. ”Den osynlige mannen från Salem” är hans tredje roman.

Uppväxtskildring och polisroman

ANNONS
|

Med sin tredje bok, ”Den osynlige mannen från Salem”, ger sig Christoffer Carlsson in i polisromangenren.

Nu är inte Leo Junker en helt vanlig poliskommissarie som varvar automatkaffedrickande med förhör av misstänkta, grubbel och trassligt kärleksliv.

Leo Junker är ute i kylan efter ett misslyckat ingripande på Gotland. Han vet inte riktigt vad det är som händer omkring honom, och när en ung kvinna hittas mördad i våningen under hans, blir han ännu mer osäker.

Kvinnan håller ett halsband i ena handen, ett smycke som Junker känner igen från sin ungdom i Salem, då det bars av Julia, hans första stora kärlek.

ANNONS

Den tablettknaprande Junker vill veta vem som mördade kvinnan och varför, och även om han inte kan få en officiell roll i utredningen gör han sina egna efterforskningar.

Mest letar han i det förgångna, och i långa avsnitt får läsaren följa med till den unge Junkers vardag, hans vänskap med Grim och kärleken till Grims syster Julia.

Att fallet med den mördade kvinnan har med dessa människor att göra står tidigt klart. Frågan är bara på vilket sätt.

Precis som Christoffer Carlssons två tidigare romaner är den här skriven i jagform. Det är en vanlig form när det gäller den ensamme privatdetektivens korståg, däremot nästan omöjlig i en traditionell polisroman.

Jag vet inte om nästa bok i serien, ”Den osynlige mannen från Salem” är den första i en planerad serie, kommer att bli mer traditionell eller om handlingen även fortsättningsvis kommer att kretsa främst kring Leo Junker och mindre om de brott som kommer i hans väg. Det återstår att se.

Språket i romanen är stramt och korrekt och den överdos av metaforer som gjorde debutboken, ”Fallet Vincent Franke”, minst sagt svårtuggad, är lyckligtvis borta.

Även om den här boken alltså inte är en klassisk polisroman är det tydligt att författaren är inspirerad av Sjöwall/Wahlöös serie ”Roman om ett brott” (vilket inte minst titeln skvallrar om) och jag uppskattar de små blinkningar han gör till läsaren.

ANNONS

I övrigt är det här mer en uppväxtskildring än en spännande kriminalroman. Men nu är den delen avklarad, så kanske kan fokus läggas på annat i nästa del.

ANNONS