Från oskuldsfull ängel till hårdför diktator. Bradly Corbet rör sig mellan dessa ytterligheter i sin filmdebut där det psykologiska obehaget stegras tack vare Walker Brothers-Scotts mäktiga, nyskrivna musik och ett bildspråk lika dystert som storslaget.
Vi möter lille Prescott (Tom Sweet) under repetitionerna inför kyrkans julspel. Där har han tilldelats rollen som ärkeängeln som kommer med glädjens bud: att en frälsare blivit född. Symboliken kring det nyfödda barnet, utlämnat till omgivningens nåd, blir under filmens gång allt tydligare.
Prescotts far är högt uppsatt politisk tjänsteman som frenetiskt arbetar för att upprätthålla Versaillesfreden. Hans mamma bär på ambivalenta känslor gentemot sonen, och den dysfunktionella relationen för tankarna till Lynne Ramsays mor-son-dystopi Vi måste prata om Kevin.
Mona är hembiträdet, som försvarar Prescott till sista blodsdroppen. Ada guvernanten som anställts för att lära gossebarnet flytande franska.
Liam Cunningham och Bérénice Bejo är strålande som de självupptagna föräldrarna, vars umgänge kännetecknas av stel förnedring. Tom Sweet briljerar i rollen som humörstyrda Prescott som utsätts för så mycket empatilöshet att han själv utvecklas till en fullfjädrad manipulatör.
Filmens psykologiska förklaringsmodell är inte helt övertygande. Dramats påklistrade slutminuter med Twilight-stjärnan Robert Pattinson känns dessutom fullständigt onödiga.
Ändå för filmen i sina bästa stunder tankarna till såväl Bergmans Fanny och Alexander som makarna Myrdal i relation till sonen Jan.
