Det tar ett tag innan jag inser att huvudpersonen i Håkan Nessers nya roman, ”Levande och döda i Winsford”, är kvinna. Jag ser för mig en långbent man vandra på Exmoorheden i England i sällskap med sin hund. Nesser berättar i förstaperspektiv och även sedan jag har insett att författaren har klivit in i Maria Holinek, tv-kändis och hustru till författaren och professorn Martin Holinek, måste jag gång på gång påminna mig om det.
Kvinnan är i min egen ålder så det borde finnas ett stort mått av igenkänning. Det gör det inte. Antingen är jag ovanligt barnslig för min ålder eller också har Nesser inte riktigt lyckats fånga den medelålders Maria: i mina ögon är hon betydligt äldre än jag.
Hon kommer till den lilla byn Winsford en kväll i november tillsammans med hunden Castor, och bosätter sig i en ensligt belägen stuga. Hennes enda mål i livet är att överleva sin hund.
Snart inser läsaren att någonting har hänt på vägen till Winsford. Hon har sin mans mobil och dator med sig, men var är han?
Läsaren hålls inte i ovisshet speciellt länge, men det är ändå inget som ska avslöjas här. Och eftersom det inte ska avslöjas blir det svårt att föra resonemanget vidare. Låt mig bara säga att jag är förvånad över Marias reaktion. Eller snarare brist på. Men så är hela boken, troligen helt avsiktligt, skriven. Utan känslor, mer som en objektiv beskrivning av några månader i en medelålders kvinnas liv, med tillbakablickar på det som var och det som kunde ha blivit.
Medan dagarna i Winsford går, fyllda av promenader på heden, ett och annat pubbesök, ideliga patienser och lite läsande, funderar Maria på en strategi om det nu blir så att hon inte bara överlever sin hund utan även lever vidare. Hon har träffat en man som hon uppskattar att prata med och långsamt börjar hon fatta tycke för tillvaron.
Några dagböcker från somrar i Grekland och Marocko, skrivna av Martin, ger också innehåll åt dagarna i stugan, när Maria äntligen bestämmer sig för att läsa dem. Tanken var att Martin skulle skriva en bok med utgångspunkt från dagböckerna, men Maria tycker att innehållet i dem är tämligen ointressant. Ända tills hon inser att det finns ett lösenordsskyddat dokument i hans dator, där allting ställs på sin spets.
Efter drygt 200 sidor blir den här berättelsen spännande. Innan dess är det mest en stillsamt berättad skildring med ett vackert landskap som stämningsbärare. Men Nesser vore ju inte den han är om han inte hade förmågan att till slut skruva åt och snärja läsaren i sitt garn.
En del lösa trådar kan jag dock inte låta bli att irritera mig över. Men i övrigt är det god underhållning.
