Anne Enrights roman ”Den gröna vägen” börjar med att en liten flicka traskar i väg till den lilla ortens apotek. Berättaren anlägger barnets blick vid beskrivningen av livet i grevskapet Clare, men vi möter samma, nästan totala observans i hela verket även om stilen i övrigt ser väldigt olika ut.
Den allvetande berättaren rör sig sedan egensinnigt utmed tidsaxeln men beskriver ändå familjen Madigans liv i långa svep med nedslag 1980, 1991, 1997 och 2002 innan de fyra medelålders barnen återförenas 2005. Då vill modern sälja barndomshemmet.
Äldste brodern Dan är i New York under 80-talet när många homosexuella dör i AIDS. Enright återskapar obesvärat deras jargong och livsstil.
Constance, den äldsta av syskonen besöker ett överhopat sjukhus för att röntga bröstet. Constance verkar, mitt i all sin oro, ohjälpligt glad och klok på ett mycket jordnära sätt.
Den andre sonen, Emmet, är läkare och tjänstgör i Mali och de afrikanska exteriörer Enright målar upp övertygar lika mycket som scenerierna från Irland, hennes hemland.
Hanna är yngst, aktris och just barnledig men i praktiken utan jobb och dricker för mycket. Enright anlägger en virtuos spritstil men den kräver mycket av läsaren. Det finns en del sådana, svårforcerade partier i romanen.
Och modern?
Hon är en klassisk högfärdsblåsa och missnöjd med allt, en av de mest osympatiska bokliga personer jag har mött på mycket länge.
När de fem så möts för att fira jul tillsammans mineras samtalen genast, fastspikade som de är i sociala charader och gamla roller. Constance, moderns springflicka inhandlar, anrättar och förser hela sällskapet med julens kulinariska begivenheter.
Det kommer för mig att man kanske ska breda ut de här komplicerade personligheterna som spelkort i en patiens och få den att gå ut. Men Enright skyr så enkla lösningar även om en dramatisk händelse mot slutet förändrar de givna, till synes fastlåsta förutsättningarna. De minutiösa beskrivningarna bär upp en enastående porträttkonst. Vi får till slut en sammansatt bild av den hemsökta familjen Madigan.
Kanske slutar detta sorgespel i en sorts försoning, i alla fall verkar författaren ha försonat sig med sina figurer, en sorts taggighet är nog på väg att försvinna.
Samtidigt blir man sittande med ett fantastiskt material. Det belyser vad som får familjer att haverera men också de band som är starka nog att klara sådana haverier.
