Redan innan berättelsen ”Drömkatt” egentligen tar sin början, på pärmarnas insidor, finns ett grönskiftande detaljrikt landskap att försjunka i. Det kan vara mossa. Det är sådan pojken Jomar går genom när han klivit i land på ön där berättelsen har sin hemvist.
Jomar har kommit hit, ja faktiskt tagit sig fram ensam i dimman, för att söka det som saknas honom. Han kommer hit ensam, men här finns hjälp. Här finns en korp, hästar som skiftar färg och en magisk drottning som reser sig. Här finns en stark men lågmäld kraft.
Samma beskrivning kan passa för Maud Mangolds och Sassa Buregrens konst. Här finns en text med poetiskt anslag, med upprepningar som ger en meditativ rytm: ”Jomar tittar uppåt och ser ett berg. Han ser hela det höga berget. Berget som lutar sig över mosstäcket. Lutar – och är högt”. Texten erbjuder en långsam, eftertänksam läsning.
Ön där Jomar är, skiftar i gröna nyanser och perspektivet i bilderna skiftar från långtifrån till närmare och nära, från detalj till helhet.
Jag tycker om hur ett av uppslagen i den formatmässigt stora boken får rymma en kortare text på ena sidan och ett par korpfötter och en aning fågelkropp i övre kanten av den andra sidan. På nästa uppslag möter hela korpen i sin prakt med glänsande ögon och kolsvart fjäderdräkt.
I bland bryter mörkare toner in i det grönskiftande, berget är en sådan punkt. När man först anar det är det gråaktigt, senare alldeles svartgrått. Det är också till berget Jomar måste gå för att finna det han söker. Det mjuka, vackra blandas med det kusliga, skrämmande och ovissa.
Sagan om Jomar är en berättelse om mod och förtröstan, utmaningar och sökande, sorg och mötet med denna sorg. Att öppna pärmarna till ”Drömkatt” är att bli inbjuden till ett poetiskt landskap, vackert och stämningsfullt tecknat.
