Ondskan på Dimön låter sig inte besegras

Halmstadförfattaren Mariette Lindstein såväl debuterade som slog igenom förra året med ”Sekten på Dimön”, en thriller om sekten Via Terra, som håller till i en stor herrgård på en bohuslänsk ö. Vi får följa Sofia Baumans väg in i sekten, från att ha varit hälsosamt skeptisk till såväl Franz Oswald som till hans lära, till den totala hängivenheten och det brutala uppvaknandet.

Uppföljaren, ”Sekten som återuppstod”, handlar om avhopparna. Går det att lämna en sekt, är det tillåtet att göra det? Och vad händer med människorna som faktiskt gör det?

I första boken ter sig Via Terra nästan som ett hälsohem där maten är ekologisk, rummen fräscha och inspirerande och budskapet möjligen flummigt om att vandra jordens väg, men i stort rätt harmlöst. Sofia kommer i kontakt med sektledaren Franz via ett föredrag och strax därpå blir hon inbjuden till ön. Där blir hon erbjuden jobb med att bygga upp biblioteket. Lockelsen i detta drömjobb blir för stor och efter att ha åkt hem och funderat sätter hon sig på färjan till ön för att bo och jobba där under den tid det tar att skapa ett funktionellt och modernt bibliotek.

Det finns även en andlig del av Via Terras program, som lärs ut i form av ett antal teser. Sofia är skeptisk men kan inte förneka att hon påverkas av livet i sekten.

Ett brutalt uppvaknande blir det trots allt när medlemmarnas frihet beskärs, när bestraffningarna för minsta försyndelse blir allt galnare, när den ekologiska maten hämtad från egna växthus byts mot ris och bönor, när Franz Oswald visar sig vara en maktgalen despot. Och då återstår inget annat än att försöka rymma och sätta dit Oswald. För det visar sig att han inte enbart är en sektledare med huvudet bland molnen; han är kriminell.

I ”Sekten som återuppstod” sitter Franz Oswald i häkte i väntan på rättegång. Hans advokat, Anna-Maria Callini, genomskådar inte Oswald utan faller för honom och förvandlas till en lallande fåne som villigt låter sig styras i tron att de två har något speciellt.

Sofia Bauman är skadad av sektlivet och har återkommande mardrömmar. Hon vill inget hellre än att glömma och gå vidare. Men omständigheterna gör att hon i stället startar en framgångsrik blogg och berättar om allt hon varit med om, något som inte går Franz Oswald förbi.

Och på ön återuppstår långsamt sekten.

Första boken var intressant och bitvis rätt spännande. Språket var lågmält och inte i vägen, något jag däremot tycker att det är i uppföljaren. Jag störs oerhört av de otaliga subjektslösa meningarna som blir till lässtopp i stället för att vara tempohöjare (jag förmodar att det är därför de finns). En och annan snygg formulering, i synnerhet när det gäller att beskriva miljöer, kompenserar till viss del –men inte fullt ut.

Det är inte lätt att skriva uppföljare till en stor succé och jag tycker inte att den här är riktigt lika intressant. Ibland blir boken förutsägbar och spänningen dröjer tills det är hundra sidor kvar.

Nu har jag läst niohundra sidor om sekten utan att förstå hur man kan bli så förblindad att man ger upp sitt liv och sin frihet. Men ämnet är oerhört spännande och författaren gör verkligen sitt bästa för att belysa och förklara. Kanske är jag helt enkelt för skeptisk.

En tredje del är på gång. Den handlar om sektens barn.

Fotnot: Nästa lördag, den 20 augusti,publicerar vi ett längre porträtt på Mariette Lindstein, som också är en av författarna vid Hallandspostens evenemang En kväll för boken den 10 november på Halmstads teater.

Annika Bengtsson