Jussi Adler-Olsen är en av Nordens främsta thrillerförfattare. Det har han visat med de fyra första böckerna i serien om Avdelning Q. I den femte boken, ”Marcoeffekten”, går han om konkurrenterna och försvinner i fjärran.
Boken, som handlar om femtonårige Marcos flykt från klanledaren Zola, är så spännande att jag bara klarar att skumma igenom vissa avsnitt.
I tidigare romaner har de brott Adler-Olsen skrivit om varit så brutala och våldsamma att det varit på gränsen till onödigt. Här är det i stället spänningen som tänjer på gränserna.
Marco, som har romsk bakgrund, har i hela sitt liv tvingats till kriminalitet. När hans farbror Zola vill lemlästa honom för att bättre kunna kontrollera honom, och dessutom tjäna mer pengar på hans tiggeri, gör han det omöjliga och flyr.
Medan han hör den jagande flocken komma allt närmare gömmer han sig i skogen och gräver ner sig i en grop där jorden är lätt att krafsa i. Det finns en anledning till det. Marco sticker händerna rakt i ett lik, och han inser att det måste vara Zola och Marcos pappa som har dödat och lagt mannen där.
Ingen väg tillbaka, alltså. Och eftersom Marco befinner sig i Danmark utan uppehållstillstånd kan han inte gå till polisen heller.
”Marcoeffekten” är en snillrikt byggd thriller, som tar avstamp i Kameruns djungel hösten 2008, där en inhemsk uppsyningsman inser att biståndsprojektet han arbetar med bara är en fasad. Pengarna försvinner ner i andras fickor och Bakapygméerna får inte den ekonomiska hjälp de ska ha.
Hjärnorna bakom projektet finns i Danmark, i form av några högt uppsatta män med makt. Och vita män med makt skyr inga medel för att skydda sina tillgångar. De drar sig inte ens för att låta människor försvinna.
Ett par år senare får Avdelning Q, med kriminalinspektör Carl Mørck i spetsen (fast det är hans assistenter Rose och Assad som bestämmer) hand om fallet med den försvunne kanslisekreteraren William Stark.
Den här boken har faktiskt allt. Ett angeläget ämne, starka och intressanta karaktärer, bra språk, lagom mycket humor (avsnitten med Mørck och kompani blir som välbehövliga andningspauser där det ges utrymme för fnissningar åt de lustiga formuleringarna) och ett halsbrytande tempo.
Böckerna om Avdelning Q läses på egen risk. Risken är nämligen att man fastnar rejält för den härliga trion, som i nya boken får ett tillskott av den bönstjälksliknande ynglingen Gordon.
