Trösterik. Joar Tiberg och Anna Höglund har i ”Månen blev rädd” skapat en berättelse med stort psykologiskt djup, menar recensenten Dalila Dorai.
Trösterik. Joar Tiberg och Anna Höglund har i ”Månen blev rädd” skapat en berättelse med stort psykologiskt djup, menar recensenten Dalila Dorai.

Mjukt i moll om månens melankoli

Joar Tiberg och Anna Höglund (ill.): ”Månen blev rädd” (Rabén & Sjögren)

ANNONS
|

Var inte rädd för mörkret,

Ty ljuset vilar där,

Vi ser ju inga stjärnor,

Där intet mörker är.

Diktraderna av Erik Blomberg kommer till mig vid läsningen av ”Månen blev rädd” av Joar Tiberg och Anna Höglund, en finstämd berättelse med stort psykologskt djup. Människans inre kamp projiceras på natthimlen, där månen allegoriskt och välvalt får stå symbol för de starka känslor som kan finnas inom oss.

Det landskap, där jord och himmel på ett vackert sätt är ett, som Anna Höglund skapar är sorgligt och vackert på en och samma gång. Det är ljust och mörkt, tilltufsat och snövitt. Det går i moll, men under hela berättelsen anas ändå ljuset och att det kanske kan komma att bryta fram bakom de gråa tonerna.

ANNONS

Här följer vi månen som känner sig allt mer tom inombords. Han försöker göra sitt jobb och lysa upp natthimlen, men blir bara räddare och ledsnare och förmågan flämtar. Tomheten växer inom den stora runda månen och han går för att fråga solen om råd. Hur gör man för att gråta? Vet solen svar?

Det här är, månens belägenhet till trots, en berättelse som till sist ingjuter styrka. Några stjärnor, som lärt sig att gråta, har samlats på ett särskilt moln. De leder bokstavligen månen ner i mörkret varifrån han faktiskt tar sig upp igen – styrkt.

Var inte rädd för mörkret,

Ty ljuset vilar där,

Var inte rädd för mörkret,

Som ljusets hjärta bär.

(Blomberg)

Det går att känna sig ledsen och glad, mörk och ljus, stor och tom, samtidigt. Man behöver inte lysa som starkast över allt och alla. Att möta sitt mörker kan vara nyckeln till att känna sig hel:

”Och månen gick över himlarna, genom molnen, och han var glad, och ledsen. Han var glad och ledsen på samma gång. Det var skönt.”

”Månen blev rädd” är en bok som lever sig kvar länge, länge med sin trösterika mjukhet och empati.

ANNONS
ANNONS