Historisk roman. Recensenten beskriver Roy Jacobsens bok som en historieskildring med livfull gestaltning.
Historisk roman. Recensenten beskriver Roy Jacobsens bok som en historieskildring med livfull gestaltning.

Jacobsens fångstspråk trollbinder

ANNONS
|

Ingrid är nu 35 år och bor inte längre kvar på Baröy där hon växte upp. Livet på denna nordnorska ö i marginalen skildrade Roy Jacobsen i den fenomenala dokumentärromanen ”De osynliga”. Nu är han tillbaka med en andra del, ”Vitt hav”.

Plötsligt rymmer Ingrid från fiskefabriken, hem till Baröy. Mitt i smällkalla vintern, mitt i arbetet med att salta fisk, tar hon ut sin magra lön och ror ut till ön och tänder upp i huset.

Jacobsens språk är som gjort för havslandskapet, det liknar de nät Ingrid sänker i vattnet när hon fiskar om natten. Det är i den meningen ett fångstspråk, han håvar liksom in sina beskrivningar, ja bärgar hela textsjok.

ANNONS

Jacobsen är också starkt förtrogen med miljön och villkoren, varje ord känns sant, som om han återgav egna erfarenheter just när han gör dem. Men Jacobsen var inte född 1944-45, det krigsår han skildrar i den här romanen.

Lars, Ingrids bror, har bildat familj i Lofoten, fastern är sedan länge på sjukhus och Susanne, den lilla flicka Ingrid tog sig an och fostrade när hon själv ännu var ett barn, är telefonist i staden. Nu lever hon ensam.

En dag ser hon lik komma drivande och spolas i land på ön. I ett av uthusen hittar hon en död soldat och en svårt skadad man. Hon syr igen hans sår, tvingar i honom vatten och föda, tvättar honom och stormeldar i huset.

Mannen som hon räddar blir hennes livs stora kärlek. Men tyskarna letar efter överlevande och mannen måste fly. Hon föder längre fram hans barn.

I nästa del evakueras hon med en båt söderut. Det blir en fasansfull resa med tillspillogivna kvinnor och barn, skildrad in i minsta detalj. ”Vitt hav” är så till vida en historiebok men mer livfullt gestaltad. Och trots att texten innehåller så mycket lidande och så plågsamma fakta rör sig Jacobsens språk lätt och obesvärat. Det borde ju nästan inte gå.

ANNONS

Båten når Ingrids egna hemtrakter och hon blir intensivt upptagen med att hjälpa alla. Men i de avsnitten är texten mer refererande och nästan osovrad. Berättelsen skadas en del när Jacobsen här försöker stöpa om den till kollektivroman.

I sista delen återvänder de förskingrade, släkten växer och allt rustas upp. Och romanen återfår sin fulla kraft när Jacobsen skildrar det nya livet på ön. Å andra sidan måste förstås kriget vara med. De får ju alla sina liv förstörda eller dramatiskt förändrade av det som hände under de där ofärdsåren.

ANNONS