Harper Lee gav 1960 ut Dödssynden, en bok som snabbt blev berömd, prisbelönad och kultförklarad i USA. Nu kommer uppföljaren, Ställ ut en väktare, där den 26-åriga kvinnliga huvudpersonen Scout återvänder till hemstaden Maycomb i Alabama.
Åtskilliga episoder i den nya romanen handlar om när hon är i tonåren. Det blir till slut för många sådana minnesbilder, som när en person har en uppsjö av goda historier på lager och inte kan låta bli att berätta dem. Det förskjuter romanens tyngdpunkt och saknar dessutom den tidlösa glans som man begär av en klassiker.
Mellan de där tillbakablickarna driver Scout runt i stan, är med på ett kafferep, pratar med gamla skolkamrater, besöker en originell farbror, och så vidare.
Scout och Hank, som är hennes fars juridiske medhjälpare, verkar bestämda för varandra och det gillar hon inte. Ett liv vid hans sida skulle betyda att hon blir tvungen att leva lika inskränkt och vingklippt som de andra kvinnorna i den lille staden. Hank kan inte heller tänka sig att flytta till New York där hon bor och verkar. Med vad får vi aldrig veta.
Nojset mellan de två är också rätt påfrestande. Och när de hoppar i floden en natt med kläderna på blir det moralpanik i staden.
Vi har väl sedan 1960-talet blivit mer uppkäftiga som läsare och vill ha ett ord med i laget när vi tar del av en bok. Om en författare ska kunna föreskriva, utreda, förklara och kommentera så mycket som Lee gör så måste hon eller han ha mycket att komma med. Det har Lee alltför sällan.
Så plötsligt, på sidan 115, rasar Scout plötsligt ner i ett mörkt hål. Atticus, hennes dyrkade far, den store idolen i hennes liv, är medlem i en grupp som verkar för segregation och fortsatt diskriminering av afroamerikanerna!
I den förra boken var han mer rättskaffens och demokratisk än alla andra, en ständigt rättänkande person. Och Scout tycker sig i ett slag förlora sin beundrade far och sitt andliga rättesnöre, hon hamnar själv på näsan i gruset när han faller.
Men bilden av fadern rasar inte samman så fullständigt som många påstått, tycker jag. Han visar sig delvis ha taktiska motiv bakom sitt agerande; om inte han, Hank och ett par andra håller ett öga på de där galenpannorna som gärna vill uppträda i vita skynken kan det gå illa, förklarar han. Och Scout upptäcker att hon på ungefär samma sätt måste hålla sig själv under uppsikt – så att hon inte förblir lika fadersbunden.
