Kristian Petri är författare, och i likhet med många kolleger älskar han hotell. En anonym plats att fylla med fantasi och fiktiva personligheter. Nu har han gjort en essäfilm som på ytan handlar om specifika namngivna hotell, men rymmer betydligt djupare funderingar än så. Som bäst blir Hotellet en berättelse om sorg, där Petri tar ett långt farväl av sin avlidne far och känner hemlöshet långt in i själen.
Filmen gestaltas som en resa mellan pappans lägenhet, som sonen måste tömma på livets alla små betydelsebärande ting inklusive tomma askar efter uppätna halstabletter, och välkända hotell ute i världen: i Japan, Italien, Madrid och Los Angeles.
Vi får se hotell som arbetsplats. Hotell som skådeplats.
Hotell som besitter goda krafter eller, som i Stanley Kubricks The shining, onda. Där det förflutnas gäster lurar som knappt förnimbara skuggor bakom dörrar och i korridorer.
Hotellet tycks ständigt vara en favoritmetafor för konstnärer, inte minst i vår tid av anonyma mellanmänskliga transaktioner. På Hasselblad center pågår till 15 maj fotografen Annika von Hauswolffs separatutställning Grand Theory Hotel. På Stadsteatern i Stockholm spelas Sara Stridsbergs pjäs American Hotel, som också getts ut som novell.
I kontrast till hemmet, med fast förankring och personlig prägel, är hotellet mer av en allmän rastplats för resande. En tillfällig bostad och dröm – för den som nu har råd. Gästens längtan efter herrefolkets lyx, omhändertagande och trygga omsorger: Någon som bäddar din säng med stärkta lakan, ställer fram mat och lägger fram rena handdukar.
Författaren och dramatikern Lars Norén skrev på 1980-talet självbiografiska pjäser som samlats i den så kallade hotelltrilogin: Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud och Stillheten. I filmen reflekterar han överraskande fritt och personligt över uppväxten på järnvägshotellet i Genarp, och vad den miljön haft för betydelse för hans skrivande.
Andra kända personer som här berättar om speciella upplevelser på olika hotell är Stellan Skarsgård, som alltid väljer det diskreta Chateau Marmont vid Sunset Boulevard, och Björn Andrésen som vandrar runt i ett ödsligt Hotel des Bains i Venedig och minns en traumatisk filminspelning i tonåren, då han medverkade i Viscontis filmklassiker Döden i Venedig.
Regissören Visconti utnämnde honom inför filmfestivalen i Cannes till ”världens vackraste pojke” och Andrésen var helt oförberedd på den personkult som skulle följa. Matadoren Simon Casas intervjuas på tjurfäktningshotellet Reina Victoria, numera totalrenoverat, mer själlöst och omdöpt till Me Madrid. Familjen Houshi driver ett av världens äldsta hotell – ett japanskt värdshus och Åsne Seierstad minns sina 101 dagar som krigskorrespondent på Palestine Hotell i Bagdad.
Intervjuerna är intima, filmreferenserna duggar tätt och Kristian Petri kommer nära. Ändå blir resultatet spretigt, och stundtals onödigt redovisande.
Även Laurie Anderson senaste film Heart of a dog tar avstamp vid en dödsbädd och rymmer tankar om sorg och sorgebearbetning. Men där hon elegant knyter ihop alla infall, resor och reflektioner till en visuellt bländande organisk helhet med betydande filosofiskt djup har Kristian Petri en bit kvar.
Besöket vid Avernosjön är visserligen oförglömligt. Den skröplige signor Carlos Santillo, som anförtrotts nycklarna till Hades, tar oss med ner i underjorden.
Avsnittet där regissören reser hem till Robert E. Howard för att tala om serietidningen Conan Barbaren som en tröst tidigt i livet är också rörande. Där och då blir Kristian Petri allt han helst vill vara: Berest, Beläst, Belevad och finstämt reflekterande över livets stora frågor.
