En text kan handla om vilka trista ämnen som helst, om knyppling, amerikansk fotboll eller fotsvamp och ändå bli spännande bara den som för pennan skriver väl.
Den så kallade beatrörelsen har tidigare inte intresserat mig över hövan. Men när jag ger mig in i Gunnar Balgårds biografi ”Jack & gänget” känns boken omedelbart levande och viktig just för att han skriver så väl. Därtill är Balgård spränglärd och det ger hans stil det svängrum den behöver.
Balgård har genomgående försökt ”se världen från de aktuella författarnas egen ståndpunkt, från ”deras ögonhöjd”. Det gjorde ytterst få under den tid när företrädarna var verksamma. Det ”ondsinta hån och måttlösa ovett” som översköljde dem hängde samman med rent klassförakt.
De aderton kapitlen har i allmänhet bara ett rubrikord: Knark, Jazz, Klass, Zen, Förebilder, Kompanjoner, Skisser, Landskap och så vidare. Sistnämnda avsnitt innehåller några av Kerouacs bästa reseskildringar och Balgård är själv också i högform när han skriver sig fram i föregångarens fotspår.
Beatrörelsen verkade mellan 1945 och 1965 och dit räknar författaren nio betydande namn. Tre manliga prosaförfattare: Jack Kerouac, John Clellon Holmes och William Burroughs, fyra manliga poeter: Allen Ginsberg, Gary Snyder, Lawrence Ferlinghetti och Philip Whalen samt två kvinnliga poeter, Diane di Prima och Joanne Kyger. Kerouac var beatrörelsens ”hjärta, Ginsberg dess hjärna”.
Flera av rörelsens medlemmar bodde under ett par år ihop. Det gav dem stoff men ledde också till konstant missbruk, en rad brott, däribland ett mord, olyckor och övergrepp. Gruppen uppmuntrade sexuell frihet men männen satt samtidigt fast i förlegade könsroller. Därtill fick homosexualiteten en överdimensionerad roll, menar de som vittnat om livet i gruppen.
”Ingen annan gruppbildning handlar i så hög grad om sig själv”, summerar Balgård. Man skriver om varandra och stoppar in knapphändigt maskerade vänner och bekanta i sina böcker. Därmed ”iscensätter de en utbrytning ur de fasta och anbefallda normer som ditintills gällt, i liv såväl som i litteratur”.
Beatförfattarna ville bort från den metriska dikten och den gängse konstprosan och införa ”en annan verbal muskulatur”. Samtidigt skulle både poesin och prosan handla om det vanliga livet och vardagen. Det var ”den egna tillvaron” som skulle avbildas.
Biografin består egentligen av personliga essäer där Balgård närmar sig sitt material från en rad olika utgångspunkter. Det leder till allt för många upprepningar vilket egentligen är min enda invändning mot boken.
Först när Kerouac nedsteg i sina egna miljöer hittade han sin särart, skriver exempelvis Balgård. Då var det ”som när korken rycktes ur flaskan”. Men när han själv för tredje eller fjärde gången återger den här upptäckten och därvid rycker korken ur samma flaska blir det inte samma ”uppenbarelse”.
Jazzen var ”beatrörelsens musikform” och det amerikanska samhällets ”mest originella kulturella skapelse”, konstaterar författaren i ett långt, vackert textsolo. Jazzmusiken blev en sorts biflöde till texterna, lika proletär och lika samtida som de och med ungefär samma livsförlopp.
I ett avrundande kapitel bringar Balgård ordning och reda i Kerouacs rika produktion och tecknar då en storform där de olika verken sätts in på rätt plats som vore mannen ett välskött bibliotek.
”Jack & gänget” är så pass uttömmande, sakrik och heltäckande att den utan vidare kan nyttjas som uppslagsverk. Samtidigt är den skriven i kärlek, av ungefär det slag som en god far kan visa en bångstyrig skara barn; milt håller han dem i Herrans tukt och förmaning och skiftar väder och vind mellan dem när de bråkar, men har ändå en energi kvar som räcker till var och en.
