Gittan brottas med skulden

Det har varit trevligt att lära känna Lill-Zlatan, Kenta och Siv, men nu är Pija Lindenbaum tillbaka med en bok om Gittan och det är härligt, härligt.

ANNONS
|

I tidigare böcker om Gittan har det handlat om olika rädslor och andra vanliga, men svårhanterbara känslor. Den känsliga och lite ängsliga Gittan löser det på sitt sätt och har i fantasin stöd av olika hjälpdjur, det har varit vargar, får och älgar, som hjälper henne att känna sin styrka och att ta sig framåt.

Men där berättelserna i de tidigare böckerna bara inledningsvis har befunnit sig i verkligheten för att sedan pågå i Gittans fantasivärld stannar ”Gittan gömmer bort sig” längre i verkligheten.

I Gittans trappuppgång bor en flicka som heter Hjördis. Det är inte bara hennes lillgamla namn som är en parallell till samtiden. Man får också veta att hon inte fått plats på dagis ännu för där är fullt. Hos Hjördis finns en dagmamma, en ung ganska hårt sminkad tjej som har tatueringar och heter Puma. Hon har också hand om två bebisar.

ANNONS

När Gittan hälsar på hos Hjördis den här dagen vill hon helst sitta med Puma i köket, men Hjördis vill hitta på saker. Varför inte trotsa dagmammans tillsägelser och gå in och väcka de små som sover?

Gittan går motvilligt med. Småbarnen väcks, bärs ur spjälsängen och så leker Hjördis vilda lekar med dem tills hon tycker att det är tråkigt. När de ska bära tillbaka bebisarna till sängen tappar Gittan sin!

Puma kommer rusande och hennes arga ögon och röst får Gittan att fly upp till sig och gömma sig i sin tänkgarderob. Man kan riktigt känna hur Gittan rodnar inifrån och kanske också känner isande kyla i magen. Skuld är ingen lätt känsla. Inte heller den att någon är arg på en när man råkat göra fel.

Gittan är nu inte den som slår ifrån sig utan hon brottas verkligen med sina känslor och Pija Lindenbaum har så fin hand med att förmedla allt det här komplexa på ett drabbande, känsligt och inkännande sätt.

När det blir för svårt för Gittan kommer de så småningom fram, hjälpdjuren. Här handlar det om små illerliknande djur. De lockar och pockar.

Djuren anstränger sig på alla sätt och vis och det är komiskt mitt i allt det allvarliga hur de krumbuktar sig. Det kan för övrigt sägas att hjälpdjuren i alla böckerna bidrar med en humoristisk ton som också den är träffsäker och välfunnen.

ANNONS

Till slut lyckas illrarna faktiskt. Det känns bra, tycker Gittan, att kittla djuren och att kasta dem upp i luften. En del av dem ramlar ner och slår sig. Men i det här fallet gör det ingenting och ingen blir arg. De vill faktiskt ramla. Även utanför fantasivärlden går det bra till sist. Plåster gör susen och glass är gott.

ANNONS