Fagerlinds berättelse saknar fördjupning

ANNONS
|

Manne Fagerlind debuterade som skönlitterär författare 2012 med ”Berg har inga rötter”.

Den handlar om en man som drabbas av alzheimers. Nu är författaren tillbaka med en helt annan historia, vilket kan tyckas naturligt men är långt ifrån självklart.

Det är vanligt att författare stannar i vissa teman och belyser dem ur olika håll.

Manne Fagerlind väljer andra vägar. ”Mina drömmars land” är en berättelse om unge Joseph från Uganda, som kommer till Sverige utan några papper, och tvingas leva gömd i landet.

Det är också en berättelse om Henrik, en svensk programmerare som blivit onödigt rik på bland annat ett program för ansiktsscanning. De två har inte mycket gemensamt, men omständigheterna ser till att de möts.

ANNONS

Temat är intressant. Det är inte ofta papperslösa flyktingar får komma till tals, i synnerhet inte i romaner.

Men det är svårt att komma nära Joseph, att känna för honom och bli engagerad. Även de övriga personerna i romanen, Henrik och hans fru Lotta och Henriks bror Mikael, är skildrade på ett sätt som gör dem distanserade och lite platta.

Romanen är också stundtals väldigt stillastående och många scener är staplade på varandra utan att egentligen ha någon betydelse för handlingen.

Det känns mer som om avsikten är att fylla ett visst antal boksidor än att ge en fördjupning till skildringen.

Ett bitvis klyschigt språk, med uttryck som ”innan han visste ordet av” och ”styng av dåligt samvete” gör mig fundersam, samtidigt som det är en bok jag verkligen vill tycka om.

ANNONS