Aktuell. Emmanuelle Pagano har publicerat ett tiotal romaner och noveller – nu senast ”Jag talar om kärlek.
Aktuell. Emmanuelle Pagano har publicerat ett tiotal romaner och noveller – nu senast ”Jag talar om kärlek.

En liten bok full av oskrivna romaner

ANNONS
|

Fransyskan Emmanuelle Paganos bok ”Jag talar om kärlek” är inte omfångsrik men innehåller ändå närmre 300 texter. De flesta är alltså mycket beskurna, ofta bara på någon mening, något dussin rader eller en knapp sida. Kortare kan knappast prosa bli.

De många styckena följer på varandra i ett enda flöde. Jag försöker förgäves bunta ihop de där meningarna, blocken och bitarna men hittar inga personer, miljöer eller förlopp som binder samman dem; någon röd tråd, utöver den som titeln talar om, kärlek, upptäcker jag inte.

Många texter handlar om folk som faller i varandras armar men ännu fler berättar om dem som går skilda vägar. De kan innehålla vad som helst: en kvinna plockar bort hår från makens rygg, en annan ogillar städade rum. En karl bantar femton kilo för att vinna tillbaka sitt hjärtas dam, en annan blir avpolletterad och stjäl då kvinnans samling av fjädrar och sprider dem för himlens alla vindar.

ANNONS

Man får ofta en känsla av att texterna egentligen är uppslag som Pagano kastat ner i sin anteckningsbok och sedan har hon publicerat hela anteckningsboken. ”Jag talar om kärlek” är i den meningen full av oskrivna romaner.

I alla hennes historier finns en berättande röst. Den låter likadant och det stör mig. Vi möter ju så olika människor, kvinnor och män i alla åldrar, yrken, klasser, situationer och stadier i livet.

En man tar livet av sig gång på gång, en annan kan lyfta och sväva bort, en tredje tvingar sin käresta att ta bort en vårta. När han sedan lämnar henne återkommer vårtan. Men ramarna är sällan på det viset overkliga, tvärtom. Det mesta är skarpt, realistiskt, nära vardagen.

Det handlar mer om enstaka detaljer än om repliker, mer om störningar och fixa idéer än ömhet och närhet, mer om trassel än erotik och nästan uteslutande om kärlek mellan män och kvinnor.

Jag märker att min text vimlar av invändningar, faktum är att jag ändå långsamt tar till mig ”Jag talar om kärlek”. I berättelserna skymtar spännande eller starka öden och det finns ofta en högspänning i texterna som verkar från första ögonblicket. Som en stöt.

Man blir trött på ungefär samma sätt som när man läser lyrik. Det beror väl på att läsarens fokus hela tiden får ställas om. Men många texter är också starkt lyriska och sinnliga.

ANNONS

Det handlar i varje ögonblick om enstaka detaljer. De får avgörande betydelse, som när man drar ut en sten ur en byggnad och hela kåken rasar samman.

ANNONS