När låg vi med varandra sist, Fiona, frågar hennes man. Jag för inte bok, svarar Fiona, framgångsrik överrättsdomare i London.
Han säger sig älska henne men har nu ett anspråkslöst förslag: att han ska få inleda en romans med Melanie. Hon är 28 år. Fiona och mannen är nästan sextio och har varit gifta mycket länge.
Han vill en sista gång få uppleva ”extasen, att nästan svimma av upphetsning” men kan inte tänka sig att gå bakom ryggen på Fiona. Hon svarar blankt nej. Då ger han sig i väg med en packad resväska.
Mitt i denna äktenskapliga turbulens får hon veta att Adam, en svårt sjuk 17-åring, behöver en blodtransfusion om han inte ska dö. Men föräldrarna och Adam vägrar av religiösa skäl att tillåta det.
Fiona arbetar i en domstol som tar upp fall med alla sorters sociala tvistefrågor. Nu har sjukhuset gått till domstol och där är det hon som ska bestämma om Adam ska tvingas ta emot blodet eller inte.
Vi får vara med om flera fall nästa dag där hon omgående fattar svåra beslut. Men Ian McEwan tar sig i Domaren rätt obesvärat fram i dessa juridiska labyrinter men erkänner i ett efterord att han aldrig hade kunnat skriva sin roman utan hjälp av ett par specialister. Men själv är han ju också specialist, nämligen på det som händer mellan män och kvinnor, hans stora tema.
Mitt i strömmen av ärenden, domar, förberedelser och juridiska procedurer tänker Fiona då och då på sitt liv med maken, hur de träffades, på deras många gemensamma år, på erotisk lycka dem emellan i det förflutna, på sin spikraka karriär och på sin barnlöshet.
Samtidigt låter hon byta lås i sitt hem.
Fiona känner, utan att hinna sjunka ner i sina reaktioner, både längtan och ursinne, såväl övergivenhet som vrede. Hon har försummat sin man, det inser hon i glimtar och tankehopp, men tycker att han nu förnedrar henne.
Förhandlingen när Adams öde ska avgöras i domstolen blir mycket utdragen med vittnesförhör och diverse procedurfrågor men är spännande som en thriller. Gud förbjuder att en människa får blod av en annan, anser föräldrarna och hänvisar till Första Mosebok.
Det som sker i rätten är så spännande att Fiona alldeles glömmer bort mannens otrohet och det gör vi som läser också.
Det blir en makalös scen när Fiona uppsöker Adam på sjukhuset för att fråga ut honom, hon som kan döma honom till livet och pojken som dömt sig själv till döden. Han har en sorts brinnande intelligens men är samtidigt oförstörd av tillvaron, vidöppen, levande. Och deras möte slutar fullständigt oväntat.
Man måste beundra McEwans säkra och dynamiska stil och trots den juridiska vokabulären blir han aldrig tungfotad. Han skriver lite omständligt, men man känner hela tiden, vilket är viktigt, att han har en verklig lust att avtäcka och avbilda denna komplicerade verklighet.
Domaren är belärande på alla plan och ändå en bladvändare. Man kan ändå när som helst sjunka ner i texten och fundera utan att nå dess botten. Fast jag tycker kanske att man lite för tidigt anar hur det hela ska sluta.
