Sisyfosarbete. Måns Månssons filmatisering av Kristian Lundbergs roman lyfts av Ita Zbroniec-Zajts utsökta bildpoesi. Den dystopiska filmen vill väcka oss ur vår robotliknande dvala, där var och en är sig själv nog.
Sisyfosarbete. Måns Månssons filmatisering av Kristian Lundbergs roman lyfts av Ita Zbroniec-Zajts utsökta bildpoesi. Den dystopiska filmen vill väcka oss ur vår robotliknande dvala, där var och en är sig själv nog.

Det ekar tomt när poesin tystnar och solidariteten dör

ANNONS
|

När slutar vi vara människor och blir produkter, enheter, resultat och prestationer? Vad händer i det ögonblicket med våra blodkärl och andningsfunktioner, vårt hjärtas längtan och vårt oändliga behov av tröst? Kan vi fortfarande färdas i fantasin med ljusets hastighet, kan vi fortsätta vara vänner, föräldrar, känna tillit, empati, solidaritet, skriva poesi som förändrar världen om än bara för tre personer, kan vi njuta av fågelsång?

Allt det här funderar jag över när jag ser om Måns Månssons nattsvarta dystopi Yarden. En film om människan som samhällsvarelse i en ny skön värld där vi allt mer själlöst rättar oss i ledet, iscensatta i ett gigantiskt produktionsmaskineri där kapitalistisk tillväxt är det enda övergripande målet.

ANNONS

Känns handlingen igen? Naturligtvis. För Yarden är inte bara en fri tolkning av Kristian Lundbergs mästerliga självbiografiska roman. Den är också en uppdatering av Fritz Langs stilbildande, djupt samhällskritiska för att inte säga revolutionära, stumfilm Metropolis från 1927. Numret som där anges på arbetaren Georgys mössa är 11811.

I Yarden bär den olönsamme poeten i huvudrollen samma nummer på sin arbetsoverall när han får timanställning på Yarden i Malmö för att, under sträng bevakning, flytta långtidsparkerade bilar.

Anders Mossling är perfekt i rollen som kulturarbetaren ingen längre behöver eller vill ha. Han ifrågasätts av tonårssonen i några riktigt svidande scener, tvingas sälja sin dykutrustning billigt och utstrålar en stegrande håglöshet bortom depressionens rand. Hans kraftlöshet är av den sort som infinner sig när arbetaren blivit totalt alienerad, förfrämligad, både inför sig själv, sitt arbete och arbetskamraterna.

När den högteknologiska staden Metropolis slår upp sina fabriksportar är det arbetarkollektivet som marscherar in genom grindarna, in i grottekvarnen, i en värld där samhällsskikten lever strikt åtskilda. Arbetarna i underjorden, och rikemanssönerna i en paradisisk trägård i dagsljuset där ovanför. I Yarden står arbetaren, den före detta poeten, i stället övergiven vid grinden, utan kollektivavtal och gemenskap. I stället uppmanas han delta i ett angiverisystem och spionera på kollegorna för att få chans till extra bonus.

ANNONS

Liksom i Metropolis spelar vatten en viktig roll som metafor i Yarden, men inte alls med samma förlösande effekt som i stumfilmen.

Vi följer poeten, medan han sjunker allt längre ner i förnedring. Hans perspektiv, det olönsamma, kritiska, saknar värde och existensberättigande i det nya Sverige där inget konstnärligt prövande eller förutsättningslöst existentiellt sökande längre är önskvärt.

Hans självkänsla är så låg att han avskyr sin egen lyrik, och har sågat den i dagspressen. Därför får han sparken från förlaget, och han kan inte tänka sig att ”arbeta inom media” som arbetsförmedlingen föreslår. Där går hans gräns för förnedring. Istället tar han ett kroppsarbete, men inte heller där passar han in, med sitt avancerade ordförråd och sin finare bostadsadress.

Medan befrielsekampen i Metropolis leds av en kvinna lyser kvinnorna, och därmed hoppet, helt med sin frånvaro i filmatiseringen Yarden, förutom någon enstaka övervakare.

Filmen Yarden inleds med att poeten läser högt ur sin diktsamling Avfarten inför sju åhörare i en enorm hörsal. Få applåderar de ångestladdade stroferna. Efteråt har ingen några frågor. Denna oförmåga att kommunicera och beröra andra genomsyrar hela Måns Månssons visuellt bländande film om solidaritetens död. Förhoppningsvis når hans nödrop ändå ut till fler än sju.

ANNONS