De flesta skrivarcoacher påpekar att det är viktigt med ett driv i texten, en framåtrörelse som får läsaren att vilja läsa vidare. Att det finns konflikter är också viktigt, somliga ”experter” går till och med så långt som att säga att det bör vara någon form av konflikt eller motstånd i varje scen.
Den italienska författaren och före detta antimaffiaåklagaren Gianrico Carofiglio har inte lyssnat på dessa råd. Hans andra roman på svenska, ”Med slutna ögon”, föredömligt tunn för att vara en kriminalroman, har inte mycket till driv och framåtrörelse, och när det kommer till konflikter och motstånd finns det visserligen en hel del av den varan, men väldigt få har med själva intrigen att göra.
Försvarsadvokaten Guido Guerrieri åtar sig ett fall som ingen annan vill ha. Det rör sig om en ung kvinna som anmält sin pojkvän för att han utsatt henne för grova övergrepp. Pojkvännen är en känd läkare och son till stadens mäktigaste man, något som inte förenklar ärendet.
”Med slutna ögon” är en bok att förbryllas över. Författaren ägnar inte speciellt stort intresse åt huvudintrigen utan låter i stället sin försvarsadvokat äta, träffa en gammal bekant som han förlorat kontakten med, vara sömnlös, umgås med flickvännen och gå på fest, titta igenom handlingar och sorgmodigt filosofera över livet.
Så kommer några sidor med själva rättegången och berättelsen hettar till för stunden, men återgår snart till ett stilla lunk. Ändå går det inte att direkt avfärda boken. Den har någonting annat, och mina tvivel bottnar kanske i ovanan att läsa deckare som vågar se åt ett annat håll.
Fast helt håller sig inte författaren borta från mittfåran. När han låter någon (tämligen förutsägbart vem) i kursiv stil berätta om barndomens övergrepp känns det slött och utslitet. Vi har läst det förut. Jag hade inte orkat flera hundra sidor med den här författaren, men drygt tvåhundra känns tveklöst överkomligt.
